Jag läste hos Julia Skott att Maria Sveland skrivit en krönika om Magdalena Ribbing. Maria Sveland skriver att alla tycks överrens om att Magdalena Ribbing är någon slags socialsekreterare, betald av DN för att upplysa och utbilda oss i pöbeln om vanligt folkvett.
[Här måste jag flika in: överrens?!]
Nu finns plats att erkänna ett privilegium. Jag har aldrig känt att Magdalena Ribbings ord varit lag, men jag har faktiskt känt att hennes råd har hjälpt mig i vissa situationer. Som till exempel: i min familj är vi jätteosäkra på restaurang. Det var för kanske sju-åtta år sedan som vi började gå på restaurang mer regelbundet när vi träffades. Så hur gör man en beställning? Säger man maten och drickan samtidigt? Vem börjar? Hur ber man om notan? Hur mycket lämnar man i dricks? Ni förstår: när jag var liten hade vi ofta picknicks (gud, så skillade vi är på det istället). Mamma lagade mat (aldrig pappa, nej) och vi åkte ut i naturen och åt upp den (det här med matsäck: det bästa jag vet i världen!). När jag blev äldre, kanske tio, kunde det hända att vi köpte med oss pizza (alltid den med champinjoner, räkor, skinka – den heter olika i olika städer, det var på den tiden jag år djur). Vi kunde äta på McDonalds ibland (hur gör man när man beställer mat där? Detta är inte självklart!). Kanske ett kafé. När jag var liten hade mamma med sig eget fika när vi gick på Lucullus kafé i Örebro. Bullar! Vi köpte saft i deras saftmaskiner. Det är ju väldigt oortodoxt, tycker jag i efterhand.
För mig handlar det om att inte ”göra fel”, avslöja mig som en bluff (en klassiker, men icke desto mindre sann). Inte sticka ut, helst smälta in i teglet. Men också att visa respekt. Till exempel i dricksfrågan.
Jag tänker på min mamma. Hon är uppvuxen på en bondgård bara tre mil söder om Svelands Örebro, men i en annan kontext. Mamma började arbeta som vårdbiträde när hon var 16 år och med vissa modifieringar av arbetsuppgifterna gjorde hon det tills hon gick i pension förra året. Men hon växte upp på en liten bondgård. Mormor och morfar tryggt förankrade i kyrkan: mormor i syföreningen, morfar som någon slags vaktmästare som byggde stängsel till hembygdsgården och så vidare. Mormor bakade till församlingshemmets lotterier. Jag tror att kyrkan har en nyckelroll i mammas inställning till etikett. Mamma har så många föreställningar om etikett, så många regler som hon lever efter. Förmodligen skulle mammas förhållningssätt inte räcka så långt på Grevgatan, även om jag tror att det finns beröringspunkter. Till exempel är mamma noga med sina färgval när någon närstående har dött. Hon har inte rött på flera månader efter att morfar hade dött. Hon menar att man inte kan ha mörka tunga tyger på sommaren. Hon skulle aldrig gå på middag hos en svägerska eller väninna utan en liten present till värdinnan. Men när mamma och jag var på en lunchrestaurang där man betalade maten i kassan väste mamma till mig: ”Ska han ha dricks?” (det tyckte jag inte).
Jag är team Magdalena Ribbing alltid när folk kritiserar henne för att på något sätt vilja lägga sig i hur folk uppför sig. Jag tycker att själva behovet av hennes spalt och intresset kring hennes person och hennes etikettråd signalerar en osäkerhet. Folk vet inte hur de ska uppföra sig, men har fått för sig att det finns ett ramverk och vill gärna hålla sig inom detta. Inte alla, men en del.
[Sen tror jag att alla sociala sammanhang har koder som kan gälla saker som hur man hälsar (ska jag krama de här personen?), hur man bjuder sina vänner på middag, hur man har en after work, när man pratar varandra på bio och så vidare]
Magdalena Ribbing representerar en gammaldags etikett, som en del kanske förknippar med överklassen, men jag skulle bli förvånad om grevarna och adelsmännen känner igen sig i Ribbings etikettråd.
Ribbing nosar inte upp etikettsförbrytare och slår dem på fingrarna. Hon svarar på frågor från personer som inte vet hur de förväntas bete sig i en speciell situation. Vad är ”sommarfin” på ett bröllop? Kan jag ha svart kostym då eller kommer värden tycka att jag inte är tillräckligt sommarfin då? Vad är en rimlig summa att ge i present på ett bröllop för någon som önskar sig pengar till en bröllopsresa?
Men majoriteten av frågorna i spalten tycker jag är helt märkliga. Många gånger handlar det om en gammal oförätt där frågeställaren vill veta om den har agerat rätt eller fel (men vad ska frågeställaren göra med informationen?). Som, den frågan, som Sveland att tända till. Frågeställaren tömde diskmaskinen på ett barnkalas och fick en tillsägelse.
Hädanefter ska jag inte lyfta ett finger. Brukar ve och fasa hjälpa till att duka av också. Det är säkert ännu värre, skriver frågeställaren.
Ribbing förespråkar kommunikation:
Nästa gång: fråga, för sjutton! Fråga om du kan hjälpa till, ta ett ”nej tack” för nej, och ett ”ja tack” som att du gärna får hjälpa till. Det är inte oartigt att låta disken stå framme hos någon annan.
Jag har svårt att man tar konflikter med sina vänner eller bekanta till en etikettspalt i DN. Vad hade frågeställaren förväntat sig? Att Ribbing skulle hen rätt och att hen kunde ta upp det vid nästa fika? Eller spara det i sitt arkiv över oförätter. ”Hon må ha blivit arg, men jag hade rätt! GLÖM INTE!”.
Jag tycker inte att Ribbing sitter som en överstepräst och läxar upp oss för de mest absurda grejer. Jag tycker att hon får helt orimliga frågor och att behovet av Ribbings åsikter borde ta slut. Det här med klädetiketter och dricksprocent borde en ju rimligtvis kunna googla. Övriga frågor vill jag påstå har inget facit. Det finns inget som är så svårt som relationer, vare sig det är med vänner eller främlingar. Jag är övertygad om att Ribbing inte tror att hon sitter inne med alla svar och att det hon skriver är rätt. Hennes svar är ju hennes take på den beskrivna situationen liksom. Däremot är det säkert så att hon tror att hon gör en välgärning som svarar på alla dessa frågor. Många av de frågor som hon får svara på skulle få mitt huvud att brinna. För att inte tala om kommentarerna under hennes svar. Av personlig erfarenhet vet jag dessutom att hon svarar på långt fler mail än de som publiceras i etikettspalten. Halv sju på morgonen.
Vad min fråga gällde?
Mja, sortera in mig i kategorin ”Men för jösse namn! Prata med varandra istället för att skicka frågan vidare till en främling!”.
Mitt korta svar på hela skiten: skjut inte budbäraren.