2019-17

Ett utkast från 2015.

Så blev han skjuten i huvudet och livet tog slut tre dagar före hans 17-årsdag. För fem år sedan var frustrationen att jag inte kunde hjälpa honom en av 100 anledningar till att jag slutade jobba som lärare. 

Han blev verkligen skjuten i huvudet. Han är död. Det är ett blåmärke som inte läker.

#Blogg100: 7

Min morbrors fru är mycket sjuk. Hon dör i cancer och har alzheimers. Hon känner inte igen oss längre. Min morbror har också cancer men svarar bra på strålningen. Sedan en tid tillbaka bor inte min morbrors fru hemma. Senast jag besökte mina föräldrar kom min morbror till dem. Vi åt lunch tillsammans och när jag sovit middag med min son förväntade jag mig att min morbror skulle ha åkt hem. Men han var kvar. Det var en fin eftermiddag. 

När vi hade druckit kaffe och min morbror till och med hade ätit en maräng trots att han har diabetes, märkte jag hur samtalet blev trögare. Min morbror tittade ut genom fönstret och det var svårt att få in honom i diskussionen. Han skruvade på sig. Plötsligt, mitt i en mening, avbröt han och sa Nu tror jag att jag ska åka hem.

Då såg jag mig själv i min morbror och jag blev väldigt rörd av det. Jag samlar uppenbarligen på tillfällen jag blir rörd av. Jag skulle kunna skriva en anteckning om en situation jag blev rörd av i 100 dagar och ändå inte bli klar. 

#Blogg100: 6

En fara med att skriva Sådan här är jag, är att personer som känner mig eller tror att de känner mig säger Men sådan är du ju inte alls! När vi var på fest 2009 var ju du kvar längst. 

Det var ju iofs verkligen inte. Kvar längst på en fest. Heh. Men framförallt har jag blivit bättre på att identifiera det som jag tycker är jobbigt och undvika det och jag har börjat ta mer hänsyn till mig själv. Jag har insett att Jag orkar inte får räcka som skäl ibland.

För min del var det viktigt att konstatera att jag helt enkelt har kortare batteritid än de flesta andra, för då kan jag börja undersöka mina begränsningar och försöka hitta strategier för att inte göra folk besvikna. För det är oftast det det handlar om. Sen får man ju försöka skita i vad folk tänker om en och det är ju en fördel med att skriva: då slipper man se folks reaktioner och älta dem i fyra veckor så som jag ofta gör.

#Blogg100: 5

Jag gråter nästan varje gång när jag hör musik. Alltså: på t-banan. Förstår ni hur pinsamt det är? Särskilt om man är så himla känslig för hur andra tänker om att man plötsligt börjar GRÅTA. Sist var det Lana Del Rey. Det är svårt att lyssna på Lana Del Rey utan att gråta. Det är inte så att musiken är obeskrivligt vacker, men den är överväldigande.

#Blogg100: 4

Sak som jag hatar: när andra personer bråkar.

Sak jag gör då: försöker att medla.

Sak jag är bra på: att vara diplomatisk för att undvika konflikter.

Sak som jag gör för mycket: ältar det som har med andra människor att göra. Hur uppfattade hon det jag sa nu? Kommer han att hata mig  om jag inte kommer på hans barns dop? Hon ser arg ut – är det på grund av mig? 

#Blogg100: 3

Det var inte förrän någon gång efter jul (i år) som jag började fundera på att innan jag blev mamma till Bearnaise brukade jag vila i soffan en eller två timmar efter jobbet. Där låg jag med dator på magen och varvade internet. Sedan kom Okapin hem och vi tog itu med kvällen. Någon gång tog jag bussen och träffade en kompis, men två-tre gånger i veckan med planer på kvällen gav mig allvarligt rullande ögon (inte hånfullt utan mer svimfärdigt) och  stressigt inre.
Jag jobbar som lågstadielärare och att gå in i ett klassrum med 25 elever är som att gå in i en orkan. Det är ofta fem-sex händer uppe samtidigt,  jag rör mig konstant mellan eleverna (här kan det förstås finnas andra system för att underlätta för både mig och eleverna). Många av mina elever ropar mitt namn rakt ut när de behöver min uppmärksamhet. En del barn kommer och hämtar mig när jag står och hjälper eller pratar med ett annat barn. När barnen slutar och går till fritids är jag trött på ett sätt som bäst påminner om att ha varit ute i stark vind – men som om vinden kom inifrån huvudet. Om jag får vara i fred i klassrummet återhämtar jag mig ganska snabbt, men de flesta eftermiddagar har jag formella eller informella möten med kollegor. Att vara högkänslig är att lätt bli överstimulerad av för många intryck, t.ex. händelser i ett klassrum, men det är också att känna väldigt starkt för andra människor, t.ex. elever, så jag skulle ändå inte säga att lärare är ett urdåligt jobb för mig.

Med en unge har det dock visat sig vara jättesvårt att vila en-två timmar varje eftermiddag och därför var jag i höstas helt övertygad om att jag stod på utbrändheten rand. Jag funderade dagligen på om jag skulle vänta tills jag faktiskt slog i väggen eller om jag skulle prata med en läkare innan.

Av ren självbevarelsedrift hoppade jag av styrelseuppdrag, drog ner på allt som inte var absolut nödvändigt såsom att äta mat och sova (att bekymra mig över städningen har jag sedan dess inte återupptagit…). Jag inser att jag hade skapat strategier för att inte bli alldeles för överstimulerad redan innan jag insåg hur lätt jag blir det. Jag undviker platser med mycket folk. Jag går inte på några som helst mingel längre. En av mina smartaste på sistone har varit att hyra bil istället för att åka tåg (miljön: *gråtemoji*). Jag ligger i soffan och tittar på granarna utanför fönstret och på talgoxarna och blåmesarna som leker i granarna. Jag är nöjd så.

20170210

Jag har förresten aldrig känt mig så mycket som att jag leker mamma som när jag hämtar mitt barn på förskolan. När jag frågar om han ätit, sovit, gråtit. Jag vill inte veta om han gråtit men jag frågar det tvångsmässigt. Personalen sitter uttryckslöst på linoleumgolv och svarar på mina frågor. Konstaterar sedan att någon av dem tagit för lång rast. Var har hon tagit vägen?

20170114

Vi hade barnkalaspremiär idag. Vi gick ut genom vår ytterdörr och in genom den bredvid. Vi har träffat mamman på gården och i somras och i höstas träffades vi ofta. Det skiljer bara tre månader mellan våra barn. När de är ännu större kanske de blir lekkamrater. 

Vi har undvikit mamman lite eftersom hon är så intensiv. När hon meddelade att vi skulle bli bjudna på hennes sons födelsedagskalas trodde jag först att hon bjöd in sig själv att fira nyår med oss. Skräckslaget lyssnade jag på hennes fortsatta monolog och när jag förstod att det handlade om ett barnkalas blev jag istället lättad.

Det tycks mig främmande att leva i den här världen och ofta upplever jag att jag leker mamma som tar med sin son till BVC, mamma som lunchar med annan mamma, mamma som ringer till förskolekön och frågar om sin sons placering. I dag skulle jag för första gången få leka barnkalas och jag förstod att det skulle bli besvärligt. 

Jag har ett skåp med bilderböcker som jag har köpt (dels eftersom jag är shoppingberoende och dels) för att kunna ge bort till vänners och bekantas barn. Vi plockade ut en bok av Chris Haughton och slog in den. Sedan förstörde Okapin dörrklockan när han ringde på. 

Det rann in barn och föräldrar i en strid ström. Jag fann mig stående i en ring tillsammans med alla de andra gästerna. Okapin höll mig och värden i våra händer men jag var ovillig att ta främlingen vid min sidas hand. Vi sjöng Imse vimse spindel och värdinnan berömde Okapin för hans sångröst. Hon vet att han spelar i band. Jag var obekväm och funderade på när jag fick gå hem.  Bearnaise tog ut sin napp som han hade eftersom han brutit ihop när vi kom innanför dörren, och sa namnam så vi matade honom med pizza och han sneglade mot födelsedagsbarnets alla leksaker med blinkande ljus och högljudd musik. Sedan sa Okapin att vi kanske skulle gå hem och då meddelade jag värdinnan för Okapin sa att han helst slapp. Hon insisterade på att vi skulle stanna till tårtan men vi insisterade på att gå hem och att de absolut inte behövde komma över med en tårtbit på kvällen. Det gjorde de ändå.

Okapin blev liggande i sovrummet med släckt lampa och neddragen rullgardin i en timme. Eftersom jag har mina föräldrar på besök höll jag mig upprätt, det var i ärlighetens namn inga problem. Men det dröjer innan jag leker leken barnkalas igen. 

Egentid

pratas det en del om. Jag lägger just nu merparten av min egentid (åtminstone 2 timmar/kväll) på sömn. 

Bearnaise sover på inga sätt dåligt men om jag lägger mig klockan nio får jag (hittills) alltid sova minst åtta timmar per natt. Jag älskar att sova så det är verkligen värd egentid. 

Helgen vecka 30

Han skulle fylla 17 om två dagar, men istället blev han skjuten i huvudet med flera skott. Det är inte min historia att berätta, men en gång var jag hans fröken, superfrustrerad över att jag inte kunde hjälpa honom med de redskap som stod tillhanda.

Jag har ett blåmärke innanför bröstbenet och den första veckan gjorde det ont precis hela tiden. Nu gör det bara ont när jag rör vid det.

Separation

Det här med förlossningen var ju av anledningar som jag aldrig kunnat förutse en rätt traumatisk historia för mig. Bearnaise hade ju bott i min mage i åtta månader och nu var han plötsligt utanför kroppen. Jag kunde lägga honom i ett rum och gå ut i köket. Vi satt inte längre ihop. Jag tyckte att det var lite jobbigt.

Idag har Okapin varit i Enskede med Bearnaise. Han har lunchat med en kompis och det är det längsta jag varit ifrån Bearnaise på tre månader. Jag passade på att klippa och färga håret hos ny frisör eftersom min vanliga ligger trettio minuters resa (minst) härifrån och håller på i tre timmar men framförallt för att hon har semester. Den här frisören ligger fem minuter bort och jag blev så sjukt nöjd. Jag har ju inte direkt skyltat med att jag klippte mitt hår pojkkort i oktober eftersom det inte kändes som jag. Så skönt att det är på utväxt nu. Har någon slags damig page. 

Hur som helst: att inte hänga med sitt barn hela tiden är ju någonting man får lov att öva på. Jag vill ha barnvakt snart och gå på bio. Men ”snart”. 

 

Borde

Typiskt att jag gör slut på internet varenda gång jag får fem minuter över. Kollar bloggar, instagram, twitter, facebook, asos, etsy tills jag tröttnar och stirrar ut i luften. Sedan kör jag ett varv till.

Borde: läsa, se tv-serier, eventuellt tänka.

Inte skogen

I morgon åker vi iväg på vår första tåg-resa och tillbringar vår första hotell-natt. Jag har helt fokus på Bearnaise och får påminna mig om då och då att vi ska till Göteborg och inte skogen. Det finns blöjor där.

Nu!

Så pass. Från Cecilia.

Var är du nu? Hemma i min soffa.
Hur har du det? Mycket bra. Mina föräldrar har varit här och bjudit på lunch, fika och middag.
Vad åt du senast? Sparrissoppa!
Vad gjorde du i går? Grälade på Okapin ( 😦 ), tvättade, promenerade, storhandlade och såg sista avsnittet av Marvels Agents of S.H.I.E.L.D.S senaste säsong.
Vad ska du göra i dag? Jag ska läsa i en bok och sedan sova. Tidigare idag har jag bland annat promenerat 7 kilometer med mina föräldrar i förort och skog.
Vad ska du göra i helgen? Vet inte. Jag ska träffa Terriern, uppleva min första mors dag och pussa Bearnaise.
Vad är det senaste du köpte? En blå tröja från Samsøe & Samsøe.
När reser du nästa gång? På onsdag reser vi till Göteborg och träffar en läkare om Bearnaises skalle.
Vad är det bästa med just den här veckan? Att det har varit så roligt att vara Bearnaises mamma.
Vilken tv-serie såg du senast? Agents of S.H.I.E.L.D.S. Senaste serien jag sträckkollade var American Crime.
Hur ser du ut just nu? Vit t-shirt från Hope, gröna djungelbyxor från Ganni. Grått hår på utväxt.

Min take på det hela är att viktnedgång inte är lika med god hälsa. Viktnedgång kan vara ohälsa. Övervikt är provocerande nog inte alltid ett resultat av en ohälsosam livsstil. Ibland är det det. Men det finns massor av normalviktiga som lever mycket mer ohälsosamt än överviktiga och när det hela tiden talas om att övervikt är det enda resultatet av ohälsa missas de som är ohälsosamma men inte överviktiga. Om man nu bryr sig om hälsoperspektivet.

Det råder nära nog konsensus kring att en smal kropp är en naturlig kropp. Att en smal kropp är kroppen.

Att gå ner några kilo i vikt är inte att bli mer hälsosam. Däremot kan det vara en effekt om man utför hälsosamma handlingar, såsom motionerar eller äter av nutritionister godkända mängder mat.

Jag säger inte emot att en varierad kost och motion får maskinen som är kroppen att fungera bra, (men vad är ”bra”)? Det finns personer som äter en inte varierad kost och som av sig själva och andra, anses leva hälsosamt. Många av dessa personer äter en inte varierad kost som utesluter socker, kolhydrater, salt eller fett. Det finns personer som äter en inte varierad kost och som av sig själva (ibland) och andra (nästan alltid), anses leva ohälsosamt. Många av dessa personer äter en inte varierad kost som innehåller socker, kolhydrater, salt eller fett.

Det är inte fel att gå ner i vikt (vad är egentligen fel, om man inte skadar andra?), men jag funderar på av vilken anledning man vill gå ner i vikt och av vilken anledning man säger sig vilja gå ner i vikt. När man säger att man vill gå ner i vikt för att komma i sina kläder, handlar det då om estetik eller om ekonomi? Jag anser att det inte är kutym att erkänna att man vill gå ner i vikt för att man tycker att smala är snyggare, men att det är godkänt att vilja gå ner i vikt för att man tycker att tjock inte är lika snyggt.

På senare tid har jag förstås brytt mig om mitt utseende ibland, men jag har även rört mig runt i staden i otvättat hår, illasittande kläder och utan smink. Som kvinna har jag inte gjort mig till det minsta och jag har noterat att det är ett kamouflage. Som en extremt o-offentlig person rör jag mig obemärkt vid mejerihyllorna. Det kan vara spännande att ta ett steg bort andras blickar, att inte bli bedömd alls. Många kvinnor (framförallt kvinnor) har inte den möjligheten. Många har inte lyxen att kunna sola sig i blickarna från ingen alls.

Sedan ett par år har jag ett projekt som går ut på att istället för att vilja förändra mig, omfamna mig själv. Jag vågar inte smyga in önskemålet om hälsa i det här projektet, för det slår alltid över till estetik. Summan av att vilja förändra min kropp är ändå konstant oavsett dess form.

I sammanhanget kan vi även diskutera uttrycken undervikt, normalvikt, övervikt, men jag måste inte det just nu.

 

Skiter i

Det bästa jag har läst på sistone var när Hanna H skrev att hon skiter i vad Sune tycker. När män skriver och förklarar saker för mig vill jag svara: ”jag skiter i vad du tycker och vad du tror”. Jag ska fundera på om det är ett svar som jag kan stå för.

Skallen

När Bearnaise föddes använde man en kiwiklocka trots att han föddes med ett kejsarsnitt. Det här är ett faktum som möts av förvåning från allt från släktingar till Bearnaises barnmorska. Förmodligen kilade mina bukmuskler fast honom som i ett skruvstäd. Jag vet inte om jag överhuvudtaget hade kunnat föda ut honom. Jag vet inte om det skulle bli likadant om jag fick en till bebis.

Hursomhelst: sugklockan släppte direkt, så läkarna fick helt enkelt skära lite extra för att få ut Bearnaise. I juni ska vi på efterkontroll på KS och då hoppas jag att läkaren kan berätta lite mer. Läkaren som opererade mig var uppe på vårt rum på BB på eftermiddagen efter snittet och jag hade 39 graders feber och var helt omtöcknad, inte direkt redo att ställa frågor. Hade inte all fakta heller. Fin service att man erbjuds samtal någon eller några månader efteråt.

En anledning till att jag vill veta är att Bearnaises huvud hade en ”speciell huvudform” när han föddes. Det var läkarens ord. Men ni måste förstå: hela Bearnaise var väldigt svullen. Kiwiklockan gav honom ett enormt blåmärke i pannan som först nu börjat blekna och hans två första levnadsdygn kallades han ”ilsken” av alla som kom i kontakt med honom. Så här i efterhand gör detta faktum mig väldigt sorgsen. Jag förstår att han hade ont, min stackars bebis.  När jag tittar på bilder från Bearnaises första dygn ser han inte ens ut som Bearnaise så svullen var han. Han hade ju en sond i näsan och en pvk i handen (senare i huvudet!) och sladdar till foten som mätte hjärtfrekvens och syresättning. (Jag blir ledsen när jag tittar på bilderna. Han ser så sjuk ut. Hans första dygn så himla kassa.)

Den ”speciella huvudformen” fick Bearnaises läkare på neo att misstänka att hans skallben vuxit ihop redan i magen. Det är ovanligt, jag hade aldrig hört talas om det förut. Bara 1 barn av 2000 föds i Sverige varje år med en eller flera sömmar ihopväxta.

Redan sin sjätte levnadsdag magnetröntgades min lilla 47 centimeter långa son. De satte på honom trippla öronskydd och körde in honom i den gigantiska trumman. Jag var inte med då. Okapin har berättat. Men Bearnaise var lugn då.

På röntgenbilderna ser det ut som att två av Bearnaises sömmar har vuxit ihop, men när neurologerna kände på hans huvud fick överläkaren faktiskt in ett finger mellan sömmarna i Bearnaises panna (O_o) och deras slutsats var att sömmarna kan ha vuxit ihop eller så låg Bearnaise så ihoptryckt i magen att huvudet inte fått chans att växa som det ska. I så fall kan det växa nu, utanför magen, istället. Läkarna vet inte säkert. Vi måste vänta och se.

Nu går vi till BVC två gånger i veckan och mäter Bearnaises huvud. Det växer fint. Han har fått en speciell kudde som han ska ligga på, så att han belastar bakhuvudet. Där är han kanske lite spetsig fortfarande.

I juni ska vi åka till Göteborg och träffa en plastkirurg och jag misstänker att det är han som ska avgöra om Bearnaises huvud måste opereras när Bearnaise är 4 månader eller väger 6 kilo. (Det här får det att kännas som att någon bokstavligen stampar på mitt hjärta.) Alla operationer av bebisarnas skallar är centraliserade till Uppsala eller Göteborg. På så vis blir någonting väldigt ovanligt, ganska vanligt för kirurgerna där. I Göteborg tar man hand om de minsta bebisarna. En överläkare där har uppfunnit en speciell teknik med små metallfjädrar som bebisen ska ha i huvudet i några månader. Den tekniken kan man inte använda på större barn.

Mitt halmstrå är att det ska visa sig att det faktiskt är så att det var mina buksmukler (mina jävla bukmuskler) som gjorde att Bearnaises huvud inte kunde växa ordentligt och att det fram till juni hinner rätta till sig så att plastkirurgen inte ser någon anledning att operera. (Det viktigaste är förstås att Bearnaises hjärna får plats att växa i huvudet – röntgenbilderna visar ingenting som tyder på att den inte har kunnat göra det.)

När jag läser i FB-gruppen för föräldrar till barn med sammanväxta skallben är det tydligt att många föräldrar får kämpa för att läkarna ska undersöka barnens skallar. ”Det växer bort”, är en vanlig kommentar. Jag är mycket tacksam över alla tester som utförts på Bearnaise. Att läkare har koll på varenda millimeter som hans skalle växer. Att de har röntgat hans hjärna, kollat hans mage jättenoga, tagit blodprov och alla möjliga mått och hjälpt oss med den här speciella kudden. Att vi slipper oroa oss över att något är fel på vår lille son. Att vi inte behöver kämpa det minsta.

Men när nu förlossningen var en sådan himla o-kul upplevelse, kunde inte allt ha kunnat vara tiptop efteråt?

Ompratad

En kollega var här i morse och hämtade min arbetsdator som ska bytas ut. Sjukt bra service, men kollegan bor på samma tunnelbanestation som jag, så hen försäkrade mig om att det inte var några problem.

Bearnaise sov när kollegan var här, men vi pratade lite om honom, och då tänkte jag en stund på hur nyfiken jag är på vad som sägs om mig och Bearnaise på min arbetsplats. Alltså, jag tror inte att det är världens mest intressanta diskussioner, men eftersom jag inte får ta del av dem tycker jag ändå att det är spännande.

Jag njöt exempelvis maximalt när en annan kollega messade mig för några veckor sedan och skrev att hen varit på en konferens och frågat två andra kollegor var jag var och de ba: ”Har du inte hört?! Johanna är på BB och har fått barn!” (Har du inte hört?! Som om hetaste samtalsämnet) eller när ytterligare en kollega berättade hur facebookbilder på Bearnaise visats upp i personalrummet.

Jag är uppenbarligen en person som tycker om när andra pratar om mig (i förmodat postiva ordalag alltså, jag vill inte bli skitsnackad om). När kollegor har fått barn har de satt upp fotografier på bebisarna vid personalrummets dörr och skrivit upp att kollegorna fått barn på den stora whiteboard-tavlan där all information om dagen står. Det kan stå: ”Ulla har fått en son 4/9. 3580 gram och 49 cm”. Jag undrar om de skrev så om Bearnaise, men jag inser att jag aldrig kan messa min närmaste kollega och fråga, för hen skulle nog tänka och eventuellt svara (hen är en rak person): ”Hur så?”.

Snippy

Alltså, aproå Blondinbellaförlossningar, som jag kallar cirka motsatsen till Bearnaises: jag blev verkligen superglad av att läsa hur Blondinbella hyllar sin snippa. Jag tycker faktiskt att gemene kvinna ska göra det lite oftare. På allvar.

(Sen är det förstås någon suris som jämför Blondinbellas förlossning med förlossningar i hyddor med jordgolv och menar att det här med att vara stolt över snippan är ”för mycket” om man föder barn i västvärlden – men jag ser inga motsättningar).

 

What would Magdalena Ribbing do?

Jag läste hos Julia Skott att Maria Sveland skrivit en krönika om Magdalena Ribbing. Maria Sveland skriver att alla tycks överrens om att Magdalena Ribbing är någon slags social­sekreterare, betald av DN för att upplysa och utbilda oss i pöbeln om vanligt folkvett.

[Här måste jag flika in: överrens?!]

Nu finns plats att erkänna ett privilegium. Jag har aldrig känt att Magdalena Ribbings ord varit lag, men jag har faktiskt känt att hennes råd har hjälpt mig i vissa situationer. Som till exempel: i min familj är vi jätteosäkra på restaurang. Det var för kanske sju-åtta år sedan som vi började gå på restaurang mer regelbundet när vi träffades. Så hur gör man en beställning? Säger man maten och drickan samtidigt? Vem börjar? Hur ber man om notan? Hur mycket lämnar man i dricks? Ni förstår: när jag var liten hade vi ofta picknicks (gud, så skillade vi är på det istället). Mamma lagade mat (aldrig pappa, nej) och vi åkte ut i naturen och åt upp den (det här med matsäck: det bästa jag vet i världen!). När jag blev äldre, kanske tio, kunde det hända att vi köpte med oss pizza (alltid den med champinjoner, räkor, skinka – den heter olika i olika städer, det var på den tiden jag år djur). Vi kunde äta på McDonalds ibland (hur gör man när man beställer mat där? Detta är inte självklart!). Kanske ett kafé. När jag var liten hade mamma med sig eget fika när vi gick på Lucullus kafé i Örebro. Bullar! Vi köpte saft i deras saftmaskiner. Det är ju väldigt oortodoxt, tycker jag i efterhand.

För mig handlar det om att inte ”göra fel”, avslöja mig som en bluff (en klassiker, men icke desto mindre sann). Inte sticka ut, helst smälta in i teglet. Men också att visa respekt. Till exempel i dricksfrågan.

Jag tänker på min mamma. Hon är uppvuxen på en bondgård bara tre mil söder om Svelands Örebro, men i en annan kontext. Mamma började arbeta som vårdbiträde när hon var 16 år och med vissa modifieringar av arbetsuppgifterna gjorde hon det tills hon gick i pension förra året. Men hon växte upp på en liten bondgård. Mormor och morfar tryggt förankrade i kyrkan: mormor i syföreningen, morfar som någon slags vaktmästare som byggde stängsel till hembygdsgården och så vidare. Mormor bakade till församlingshemmets lotterier. Jag tror att kyrkan har en nyckelroll i mammas inställning till etikett.  Mamma har så många föreställningar om etikett, så många regler som hon lever efter. Förmodligen skulle mammas förhållningssätt inte räcka så långt på Grevgatan, även om jag tror att det finns beröringspunkter. Till exempel är mamma noga med sina färgval när någon närstående har dött. Hon har inte rött på flera månader efter att morfar hade dött. Hon menar att man inte kan ha mörka tunga tyger på sommaren. Hon skulle aldrig gå på middag hos en svägerska eller väninna utan en liten present till värdinnan. Men när mamma och jag var på en lunchrestaurang där man betalade maten i kassan väste mamma till mig: ”Ska han ha dricks?” (det tyckte jag inte).

Jag är team Magdalena Ribbing alltid när folk kritiserar henne för att på något sätt vilja lägga sig i hur folk uppför sig. Jag tycker att själva behovet av hennes spalt och intresset kring hennes person och hennes etikettråd signalerar en osäkerhet. Folk vet inte hur de ska uppföra sig, men har fått för sig att det finns ett ramverk och vill gärna hålla sig inom detta. Inte alla, men en del.

[Sen tror jag att alla sociala sammanhang har koder som kan gälla saker som hur man hälsar (ska jag krama de här personen?), hur man bjuder sina vänner på middag, hur man har en after work, när man pratar varandra på bio och så vidare]

Magdalena Ribbing representerar en gammaldags etikett, som en del kanske förknippar med överklassen, men jag skulle bli förvånad om grevarna och adelsmännen känner igen sig i Ribbings etikettråd.

Ribbing nosar inte upp etikettsförbrytare och slår dem på fingrarna. Hon svarar på frågor från personer som inte vet hur de förväntas bete sig i en speciell situation. Vad är ”sommarfin” på ett bröllop? Kan jag ha svart kostym då eller kommer värden tycka att jag inte är tillräckligt sommarfin då? Vad är en rimlig summa att ge i present på ett bröllop för någon som önskar sig pengar till en bröllopsresa?

Men majoriteten av frågorna i spalten tycker jag är helt märkliga. Många gånger handlar det om en gammal oförätt där frågeställaren vill veta om den har agerat rätt eller fel (men vad ska frågeställaren göra med informationen?). Som, den frågan, som Sveland att tända till. Frågeställaren tömde diskmaskinen på ett barnkalas och fick en tillsägelse.

Hädanefter ska jag inte lyfta ett finger. Brukar ve och fasa hjälpa till att duka av också. Det är säkert ännu värre, skriver frågeställaren.

Ribbing förespråkar kommunikation:

Nästa gång: fråga, för sjutton! Fråga om du kan hjälpa till, ta ett ”nej tack” för nej, och ett ”ja tack” som att du gärna får hjälpa till. Det är inte oartigt att låta disken stå framme hos någon annan.

Jag har svårt att man tar konflikter med sina vänner eller bekanta till en etikettspalt i DN. Vad hade frågeställaren förväntat sig? Att Ribbing skulle hen rätt och att hen kunde ta upp det vid nästa fika? Eller spara det i sitt arkiv över oförätter. ”Hon må ha blivit arg, men jag hade rätt! GLÖM INTE!”.

Jag tycker inte att Ribbing sitter som en överstepräst och läxar upp oss för de mest absurda grejer. Jag tycker att hon får helt orimliga frågor och att behovet av Ribbings åsikter borde ta slut. Det här med klädetiketter och dricksprocent borde en ju rimligtvis kunna googla. Övriga frågor vill jag påstå har inget facit. Det finns inget som är så svårt som relationer, vare sig det är med vänner eller främlingar. Jag är övertygad om att Ribbing inte tror att hon sitter inne med alla svar och att det hon skriver är rätt. Hennes svar är ju hennes take på den beskrivna situationen liksom. Däremot är det säkert så att hon tror att hon gör en välgärning som svarar på alla dessa frågor. Många av de frågor som hon får svara på skulle få mitt huvud att brinna. För att inte tala om kommentarerna under hennes svar. Av personlig erfarenhet vet jag dessutom att hon svarar på långt fler mail än de som publiceras i etikettspalten. Halv sju på morgonen.

Vad min fråga gällde?

Mja, sortera in mig i kategorin ”Men för jösse namn! Prata med varandra istället för att skicka frågan vidare till en främling!”.

Mitt korta svar på hela skiten: skjut inte budbäraren.