20170114

Vi hade barnkalaspremiär idag. Vi gick ut genom vår ytterdörr och in genom den bredvid. Vi har träffat mamman på gården och i somras och i höstas träffades vi ofta. Det skiljer bara tre månader mellan våra barn. När de är ännu större kanske de blir lekkamrater. 

Vi har undvikit mamman lite eftersom hon är så intensiv. När hon meddelade att vi skulle bli bjudna på hennes sons födelsedagskalas trodde jag först att hon bjöd in sig själv att fira nyår med oss. Skräckslaget lyssnade jag på hennes fortsatta monolog och när jag förstod att det handlade om ett barnkalas blev jag istället lättad.

Det tycks mig främmande att leva i den här världen och ofta upplever jag att jag leker mamma som tar med sin son till BVC, mamma som lunchar med annan mamma, mamma som ringer till förskolekön och frågar om sin sons placering. I dag skulle jag för första gången få leka barnkalas och jag förstod att det skulle bli besvärligt. 

Jag har ett skåp med bilderböcker som jag har köpt (dels eftersom jag är shoppingberoende och dels) för att kunna ge bort till vänners och bekantas barn. Vi plockade ut en bok av Chris Haughton och slog in den. Sedan förstörde Okapin dörrklockan när han ringde på. 

Det rann in barn och föräldrar i en strid ström. Jag fann mig stående i en ring tillsammans med alla de andra gästerna. Okapin höll mig och värden i våra händer men jag var ovillig att ta främlingen vid min sidas hand. Vi sjöng Imse vimse spindel och värdinnan berömde Okapin för hans sångröst. Hon vet att han spelar i band. Jag var obekväm och funderade på när jag fick gå hem.  Bearnaise tog ut sin napp som han hade eftersom han brutit ihop när vi kom innanför dörren, och sa namnam så vi matade honom med pizza och han sneglade mot födelsedagsbarnets alla leksaker med blinkande ljus och högljudd musik. Sedan sa Okapin att vi kanske skulle gå hem och då meddelade jag värdinnan för Okapin sa att han helst slapp. Hon insisterade på att vi skulle stanna till tårtan men vi insisterade på att gå hem och att de absolut inte behövde komma över med en tårtbit på kvällen. Det gjorde de ändå.

Okapin blev liggande i sovrummet med släckt lampa och neddragen rullgardin i en timme. Eftersom jag har mina föräldrar på besök höll jag mig upprätt, det var i ärlighetens namn inga problem. Men det dröjer innan jag leker leken barnkalas igen. 

Annonser

2 responses to “20170114

  1. Jag känner mig FORTFARANDE som om jag lajvar mamma, och mina barn är 22, 20 och 16 år. Och jag hatade alltid barnkalas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s