Osämja är min lyckas smed

Hela dagen har jag väntat på ett essemess från Posten som talar om att jag kan gå och hämta mina jävla röda brallor från Hennes & Mauritz (värda 198 kronor), istället fick jag ett påslakan från La Redoute. Vill ni inte bara dö när sånt händer? Alltså: jag vill verkligen inte det, jag är så nyfiken på vad som ska hända sen, när jag är 47 liksom, brukar ni tänka på vad som ska hända när ni är 47 år? Jag vet inte vad jag vill ska ha hänt när jag är 47 år, men jag hoppas att jag inte bor kvar i den här eländiga lägenheten vid järnvägsspåren, att jag inte jobbar kvar på den eländiga skolan i förorten, fan, jag hoppas till och med att jag har bytt jobb totalt, kanske jag jobbar i en reception, what do I know?, jag tror att jag skulle vilja bo i ett hus, kanske vid havet, jag vill inget hellre än att Dylan ska vara där jag är och att han inte ska vara arg på mig, utan att det ska vara ungefär som det är nu, men att vi känner varandra tjugo år bättre.

I dag har jag spelat ”Girl from Ipanema”, ”So what’cha want” och ”Maladie d’un Fou” för mina elever. De bara totalsågade skiten. Jag blev helt generad å artisternas vägnar när mina 9-åringar buhuade Beastie Boys, men jag tänkte att det är bra att de inte tror att de måste fjäska för fröken genom att hävda att musiken hon spelar är grym. Mina kids gillar Darin, Rihanna och Justin Timberlake. I går upptäckte jag, kanske sist av alla, att det är Justin – my man! – som sjunger McDonaldslåten och jag tänkte att det visade på synnerligen dålig smak. Jag har blivit så politisk korrekt att jag inte har ätit på McDonalds på säkert fyra år, jag har ställt ner min teve i källarförrådet och jag har börjat lyssna bara på B-spåren på de smalaste indiebandens demo-singlar.

Jag har verkligen funderat på det här med bloggar och när jag häromdagen kräktes i skrift och Tjacko påpekade det tänkte jag att ”herregud! Var det meningen att livet skulle bli så här? Alla vi som inte orkar söka till en dokusåpa, med några enkla knapptryckningar kan starta en blogg och så flyttar hela världen in i vårt vardagsrum i alla fall? Skillnaden mellan det här och dokuspåporna är att vi kan vara anonyma”. Å andra sidan verkar dokusåporna dö en synnerligen lättsam och smärtlös död och det enda som talar för motsatsen är väl rubriken ”Storbråk efter het traktordejt” från dagens Expressen. Shit liksom, det tror jag aldrig att ens John Carpenter skulle ha trott när han skrev ”Flykten från New York” 1980, fastän han verkar ha fabulerat så fritt. Löpsedlarna är min enda kontakt med nyhetsvärlden sedan min prenumeration på Svenska Dagbladet tog slut. Jag får läsa en hel del om ”Bonde söker fru”, hur jag enklast går ned i vikt samt att jag får cancer av oralsex. Min verkligshetsuppfattning är numera tillintetgjord. Varje vecka får jag dock Veckans ETC levererad till mitt brevinkast. Då blir jag så håglös och deprimerad att jag producerar inlägg efter inlägg av samma typ som det härnedan. Jag publicerar inte ens en tiondel av rädsla för att ni ska bli oroliga för min mentala hälsa. Bli inte det. Jag har, som jag skrev, inte fått någon kram än. Det är inte värre än så.

P.S. Jag skulle aldrig dejta någon med päls. Päls är av ondo. Jag vill bara uppmärksamma er på det.