151

Jag har jobbat i två och en halv vecka och det känns som en avgrund att inte vara hemma med Bearnaise och att jag aldrig mer ska vara hemma med Bearnaise även om jag slutade själva föräldraledigheten i maj. 

Annars gillar jag jobbet. Apropå en fråga i Peppes blogg. Men jag har de senaste åren blivit väldigt mycket mer fritids-vurmare – jag älskar att vara ledig och göra vad jag vill och sova länge (alltså, det där sista är förstås vad det är med en ett och ett halvt-åring, men jag sover ändå minst en timme längre med honom än när jag jobbar). Om medborgarlön infördes skulle jag leva mer sparsamt och vara hemma flera dagar i veckan. Jag sitter på en enormt hög häst och tycker att jag har fattat något som jobb-vurmade inte har. Viss söndagsångest har jag förstås eftersom söndag kväll innebär att min obegränsade ledighet ska ta slut men jag kan tänka mig få jobb som jag hellre skulle göra. Jag är alltså lärare i skolans yngre år. Mitt jobb är ganska ansträngande såväl fysiskt som psykiskt, kanske mest psykiskt förstås. Jag blir arg och jag blir glad och ibland känns det som att mitt huvud ska snurra iväg från halsen. Men när poletten trillar ner och en elev plötsligt förstår någonting är det en bättre känsla än resultatet i den årliga lönerevisionen oavsett antalet nollor. Plus: jag älskar att höra berättelser om människor. Och 7-åringar berättar mycket. Om sig själva, sina syskon och inte minst om sina föräldrar. Just nu finns det inget jobb som jag hellre skulle göra. Och jag vill alltså inte vara hemmafru. För 26 små personer på mitt jobb gör jag en enorm skillnad. Sedan kommer jag hem till mina favoritpersoner och det är viktigast i världen. 

150.

Bearnaise ligger gärna panna mot panna och sover. Eller trycker sitt huvud någonstans mot min kropp. Hans lugg är kittlig. När han ska sova skallar han mig, river med naglarna på mina ögon, petar in fingrar i näsan, stoppar nappen i min kind. Plötsligt sätter han sig upp och läser i Pixiboken som jag läst tre gånger i halvmörker. Jag kan den utantill men den är bättre i min version. Och i Bearnaises. Han läser den uppochner och gör små utrop och gälla skrik. Sedan ser jag hur hans ögonlock nästan faller ihop. Jag blundar och låtsas att jag sover. Sedan sover vi båda två. 

149.

Igår blev vi sams. Först ett litet crescendo. Okapin satt vid köksbordet och skar Bearnaises mat i småbitar och skakade oavbrutet på huvudet. Sedan bad vi båda om ursäkter för saker vi gjort. Utan att den andra kommenterade. 

Det är skönt att vara sams. 

148.

Man betalar räkningar, tvättar och hänger tre maskiner, bokar en bil, beställer SJ-biljetter, gör en storhandling, lagar mat. Upplyser om detta. Får svaret: ”jag har inte bett om det”.

Så pass iskall stämning resten av dagen. Ett instucket huvud, en försoningsgest? Nej, det var mobiltelefonen som var glömd. Kylan intensifieras. 

147.

Jag brinner så sällan.

Jag ville aldrig bli lärare, men jag blev det och jag trivs. Jag ville aldrig bokblogga i tio år, men jag har gjort det och jag har haft roligt. Jag ville inte flytta till Stockholm. Eller jo, av någon anledning ville jag det. Det var roligt. H frågade mig om jag ville jobba på hennes bokförlag och jag fick en anledning att säga upp mig från ett jobb som jag vantrivdes på. Är jag lakonisk? Eller brann jag mest när det handlade om någon att älska? En Okapi, en Bearnaise. 

146.

Generellt sett har tonåren väldigt dåligt rykte. Min tonår var ganska tråkig men absolut inte jobbig. Jag gjorde allt med 0 engagemang, även var kär. Jag hånglade med främlingar från Sköllersta med utsående ögon som ormar på Kexfabriken i Örebro. I efterhand var jag glad att de aldrig bad om mitt nummer. Jag strök längs väggarna på Alléskolan och förälskade mig i tysta pojkar som såg snälla ut. Jag var bästis med Linda som var ganska populär och jag lyssnade på berättelser om hur hon låg med killar från Kumla och jag längtade aldrig efter att ligga. Jag vet ärligt talat inte vad jag längtade efter, men jag tror att jag mest längtade efter att tillvaron skulle lyfta och att jag skulle få anledning att engagera mig i något. 

145.

På våra studentmössor skrev ju folk också. Det är jättefå som skrev i min mössa för jag engagerade mig inte i det pga det var ju ”gjort”. Daniel Larsson skrev: Du är ingen fimp utan en riktig guldklimp. Det minnet tar jag upp ibland och det känns skönt i hjärtat då.