150.

Bearnaise ligger gärna panna mot panna och sover. Eller trycker sitt huvud någonstans mot min kropp. Hans lugg är kittlig. När han ska sova skallar han mig, river med naglarna på mina ögon, petar in fingrar i näsan, stoppar nappen i min kind. Plötsligt sätter han sig upp och läser i Pixiboken som jag läst tre gånger i halvmörker. Jag kan den utantill men den är bättre i min version. Och i Bearnaises. Han läser den uppochner och gör små utrop och gälla skrik. Sedan ser jag hur hans ögonlock nästan faller ihop. Jag blundar och låtsas att jag sover. Sedan sover vi båda två. 

149.

Igår blev vi sams. Först ett litet crescendo. Okapin satt vid köksbordet och skar Bearnaises mat i småbitar och skakade oavbrutet på huvudet. Sedan bad vi båda om ursäkter för saker vi gjort. Utan att den andra kommenterade. 

Det är skönt att vara sams. 

148.

Man betalar räkningar, tvättar och hänger tre maskiner, bokar en bil, beställer SJ-biljetter, gör en storhandling, lagar mat. Upplyser om detta. Får svaret: ”jag har inte bett om det”.

Så pass iskall stämning resten av dagen. Ett instucket huvud, en försoningsgest? Nej, det var mobiltelefonen som var glömd. Kylan intensifieras. 

147.

Jag brinner så sällan.

Jag ville aldrig bli lärare, men jag blev det och jag trivs. Jag ville aldrig bokblogga i tio år, men jag har gjort det och jag har haft roligt. Jag ville inte flytta till Stockholm. Eller jo, av någon anledning ville jag det. Det var roligt. H frågade mig om jag ville jobba på hennes bokförlag och jag fick en anledning att säga upp mig från ett jobb som jag vantrivdes på. Är jag lakonisk? Eller brann jag mest när det handlade om någon att älska? En Okapi, en Bearnaise. 

146.

Generellt sett har tonåren väldigt dåligt rykte. Min tonår var ganska tråkig men absolut inte jobbig. Jag gjorde allt med 0 engagemang, även var kär. Jag hånglade med främlingar från Sköllersta med utsående ögon som ormar på Kexfabriken i Örebro. I efterhand var jag glad att de aldrig bad om mitt nummer. Jag strök längs väggarna på Alléskolan och förälskade mig i tysta pojkar som såg snälla ut. Jag var bästis med Linda som var ganska populär och jag lyssnade på berättelser om hur hon låg med killar från Kumla och jag längtade aldrig efter att ligga. Jag vet ärligt talat inte vad jag längtade efter, men jag tror att jag mest längtade efter att tillvaron skulle lyfta och att jag skulle få anledning att engagera mig i något. 

145.

På våra studentmössor skrev ju folk också. Det är jättefå som skrev i min mössa för jag engagerade mig inte i det pga det var ju ”gjort”. Daniel Larsson skrev: Du är ingen fimp utan en riktig guldklimp. Det minnet tar jag upp ibland och det känns skönt i hjärtat då. 

144.

På min högstadieskola fanns det en tradition på den tiden som jag slutade nian. Jag tror att det var 1995. Dels åkte man höskrinda genom stan (samma dag som jag slutade nian tog en kille ett äldre par som gisslan på andra sidan järnvägen vilket ledde till att det var en massa poliser och reportrar överallt och vi fick åka höskrinda en väldigt begränsad bit), dels köpte man en stråhatt och satte sidenband runt brättet. På banden skrev kompisar och lärare. Det här gjorde man ett par veckor innan man slutade nian pga logistik. 

Det är klart att det var roligt att vänner skrev gulliga saker åt en på hatten men man var ju äldst på skolan så de riktigt spännande texterna uteblev, alltså de från KILLARNA I NIAN™. Jag blir helt varm när jag läser klasskompisarnas interna skämt. Särskilt killarnas. 

Per G skrev att han skulle kunna tänka sig att snyta sig i handen utanför mitt hus med anledning av att Elias D som jag var så kär i gjorde det en gång när han var ute och sprang. Vad menar du Per? Ville jag fråga. Men vågade inte. 

Elias D har kört ihjäl sig. Han finns inte. Är inte det märkligt? Han gick i klassen under min från år 2 och jag blev kär i honom i kanske nian och sedan dog han för kanske femton år sen. Ibland tänker jag att det inte är sant, men det är det. 

Lars som kallades Musse-Lasse för att vi hade honom i musik skrev så här på min hatt: Vad fint du sjunger! Fortsätt med det. Om ni visste vad det har gjort för min självbild! Jag är än idag övertygad om att om typ Max Martin eller Robin hörde mig skulle de bara Omg! Omg! Får jag skriva en låt åt dig? Jag tror att det är viktigt att säga till ungar att de sjunger fint, för jag är på riktigt övertygad om att alla gör det. Det är som med de där selfiesarna: om man tar många selfies tror man alltså att man är snyggare än vad man är och vad gör det för skada och om man får höra att man sjunger bra tror man att man gör det och VAD FÖR SKADA GÖR DET?