Blogg i Coronans tid. 20200331.

I söndags nådde plötsligt min hypokondri kulmen när min kroppstemperatur för en stund höjdes till 37.9. Det är tekniskt sett inte feber. Gränsen dras vid 38 även om min termometer visar varning. Däremot kändes det inte som en bra idé att gå till jobbet. Jag arbetar hårt med skammen och det är ju därför jag inte flyger eller shoppar offentligt.

Viss shopping har det nämligen blivit årets första tre månader. Jag har köpt en fantastisk jeansskjorta som jag kan använda som kavaj och det är mitt finaste plagg någonsin. Men nu sätter jag punkt för andra gången i år. Nu får det fan vara nog. From 1/4 behöver jag vara strikt. Pengarna rinner som smält smör mellan mina fingrar. Om ni tycker att det låter som en obehaglig känsla har ni rätt.

Hur som helst skulle jag skämmas ihjäl om detta faktiskt var Corona och jag skulle smitta ett barn eller en kollega. En baksida är dock om jag blir sjuk igen efter påsklovet, som är nästa vecka. Då kommer rykten om min arbetsovilja att börja gå.

Skämmigt.

Blogg i Coronans tid. 20200330

Så här skrev jag för 8 år sedan:

För fem år sedan idag skrev jag om en elev som nu går i sjuan. Jag tycker om honom.

Det var ett utkast jag hittade.

Nu är den eleven död. Pang pang. Blödde ihjäl. Hade skyddsväst. Jag läste på Flashback. Men det är några år sedan.

Jag kommer fortfarande ihåg hans mjölkandedräkt. Jag kommer ihåg hur han lät när jag kittlade honom så att han nästan kiknade.

Om jag hade varit en tjej som lyssnade på Kent hela 00-talet hade jag kanske skrivit att han var ett sår i min kevlarsjäl. Så känns det.

Inlägget jag skrev för 14 år sedan fick mig att stänga ner min dåvarande blogg. Det delades helt sjukt mycket. Tillslut nämnde modersmålsläraren på min skola det. Då kände jag att jag inte ville att fler skulle läsa det.

Blogg i Coronans tid. 20200329

Såg att Jenny skrivit om hur hennes barn fick sina namn. Det vill jag också!

Mitt barn kallas Bearnaise i bloggen. Det gör han för att jag och Okapin skojade om att vi skulle ha ett barn som hette Bea. Jaha, Beatrice då, eller? Nej, Bearnaise. Vi skulle ha tre barn: Bearnaise, Hollandaise och lilla Brun. Vi skulle heta Sås i efternamn. Tokigt.

I verkligheten heter Bearnaise Valter Göte. Valter efter min farfar. Göte efter Okapins morfar. Valter var bestämt länge. Vi tänkte Valter för en pojke och Harriet för en flicka (morfar hette Harry) redan i embryostadiet. I magen kallades Valter Valiet som en mix av Valter och Harriet. Mamma sa iofs Violet. Därför kändes Bearnaise lite som en tjej när han var i min mage.

Bonus. Okapin har bara ett namn. Henrik. Han är en tvilling. Hans mamma och pappa hade två pojkar och ville ha en liten flicka. Det blev två pojkar till. Det var Okapins farmor och farfar som tyckte att han skulle heta Henrik. Henrik har inget mellannamn. Typiskt snålt. Okapin kallas han för att jag upptäckte att det fanns ett djur som hette Okapi så sent som året vi träffades. Sen upptäckte jag att mina skor hette Adidas Okapi. Okapi är ett favoritdjur. Fina coola.

Jag heter Johanna Elisabet. Min mormors mamma hette Hanna och mamma tänkte döpa mig till Hanna men det tyckte min gammelmormor vore förfärligt fult så då fick det bli Jo-hanna. Mamma heter Elisabet men kallas Lisbet. Jag heter Elisabet efter mamma.

Laskask kommer från Sex laxar i en laxask. Om man säger det snabbt låter det ju som sex laxar i en laskask. Jag startade en blogg 2006 när en kille gjort slut och den hette Laxask (han var en lax – nej, skoja). Sen tog jag bort den och skapade Laskask.

Blogg i Coronans tid. 20200328

Nu kånkar Skansen. Arbetslösheten i USA är ett lodrätt streck. En person i skyddsutrustning kom i ambulans och gick in till grannens trapphus. Bjärt kontrast till det mysiga fikat precis innan.

Blogg i Coronans tid, 20200326

Repris.

När jag lunchar ute på stan väljer jag oftast: 

Jag skulle ändå välja något som jag inte kan laga själv: en pokebowl, ramen eller palak paneer.


Vad äter jag helst efter en jobbig dag: 

Marängsviss.


Till dricka blir det oftast: 

Vatten.


Det lagar jag helst nu för tiden: 

Vi lagar en tacopasta från Zeinas kitchen (Jag säger som min husläkare så till mig: Googla!). Den är god. Också vegetarisk kebab från schysst käk på pizza.


När jag tar en fika på stan, fikar jag främst på: 

Jag fikar aldrig på stan. Ryktet om min självisolering är inte överdrivet. Även innan rekommendationer från FHM.

Något du tycker om men inte äter så ofta: 

 Marängsviss.

En kötträtt du tycker om: 

Finns inte. 


Vad äter jag helst till frukost: 

Detta äter jag just nu: soygurt med havrefras, kaffe med ikaffe. Ibland knäckebröd med Quorns rökta skinksubstitut.


Favoritsallader

Räknas pokebowl som en sallad. Isåfall åt jag en som var jättegod en gång.


Tre saker jag inte vill ha på pizzan: 

Kött, skaldjur, banan.


Äter jag hellre hemma än på restaurang: 

Tacos. 


Favoritdessert: 

Säger glass, chokladsås, grädde! 


Något du skulle kunna äta varje dag: 

Potatis i olika former. Lätt.

För transparens: flera av svaren var samma som 2016 när jag fyllde i detta första gången.

20200324

I skolan där jag jobbar gör vi parallellplaneringar:

En planering är för om jag är på plats och en majoritet av barnen är det. Den här veckan är det 18 av 24 barn. Förra veckan 15 av 24.

En planering är för om jag inte är på plats men en majoritet av barnen.

En planering för de barn som är hemma och symtomfria men som stannar hemma två extra dagar.

En för distansundervisning för alla.

En för distansundervisning om jag är sjuk. Javisst. Det är inte samma.

Plus lugna kollegor och elever.

Alla lärare på lågstadiet är på plats denna vecka. Alla fritids i årskurs 1.

20200323

Hej. Jag gör en liten comeback.

Hela våren har jag funderat på om jag ska ta initiativ till att hälsa på Okapins föräldrar. Han gör det ju inte. Hans mamma gör det inte. Hans pappa och Okapin talar inte i telefon. De är inte osams. Pappan tar bara inte ansvar för relationen alls.

Hur som helst: sen kom viruset. Och det blev ingenting. Jag får inte ens träffa mina föräldrar.

Sista gången vi sågs vågade vi inte ens kramas. Vi tryckte våra ryggar mot varandra. Det var bland det sorgligaste jag har varit med om.