#Blogg100: 89

Den där om förlossningar
Från Jenny.

När blev du förälder?

 2015, när jag var 35. 

Hur många barn har du? 

Ett. 

Var graviditeten planerade? 

Superplanerad. Första ägglossningen efter Okapins 40-årsdag skulle vi försöka, bestämde vi den sommaren. Vi var osäkra på exakt när jag hade ägglossning så vi försökte i fem dagar i sträck.

När fick du reda på att du var gravid? 

När mensen uteblev två-tre veckor senare (den var superregelbunden; var 27:e dag, så jag fattade väl egentligen direkt). Några veckor senare gjorde jag ett graviditetstest. Det var kanske i vecka sex. 

När berättade du om graviditeten? 

 Jag ringde till min mamma och storasyster och sa att jag var gravid samma kväll som testet. Eller min syster messade jag för hon svarade inge i telefonen. Pga framtidsdiskussioner fick jag berätta för såväl min rektor som några inte supernära kollegor ganska tidigt (strax innan vecka 12) att jag väntade barn. Jag är inte så bra på att låtsas att jag ska vara med på något som jag vet att jag inte kommer att vara med på. Min närmare kollega berättade jag också ganska tidigt för eftersom jag gick till doktorn ofta i början pga min sköldkörtel eller snarare bristen på den. Levaxinet behövde knixas med. Min bästis frågade mig typ i vecka 2 om jag var gravid pga avstod öl eftersom jag ju inte direkt inte visste att jag kunde vara gravid. Kanske fick jag svara. 

Hur många barn vill du ha? 

Ett. 

Tätt ihop eller långt isär? 

.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna? 

Ja, jag var skitorolig. En gång åkte vi in till förlossningen för att jag inte kände Bearnaise på hela förmiddagen. Jag läste en del artiklar om barn som dog i magen och sjukvård som inte tog mödrarnas känsla av att något var fel på allvar. Marinerade mig i olyckstankar. Taxichauffören till Karolinska var helt jobbig. Jaså, Karolinska kör grejer på helgerna också. Lustigt nog var det samma människa som körde in oss när jag hade börjar också. Minns inte om vi dryftade det. 

Hur var graviditeterna?  

Jag tyckte om att vara gravid. Jag mådde inte illa, var inte tung, flåsig, illamående. Tyckte om magen, älskade att känna Baernaise vända sig eller sparka. Och att se honom. Särskilt i badet var han som en vattenorm under ytan. Okapin och jag var extra snälla mot varandra. Jag var trött och sov jättemycket. Det är ingen nackdel. Älskar att sova. Drömde märkliga drömmar. Gick och lade mig kl åtta ibland. 

Gillade du att vara gravid? 

JA! 

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli? 

Nej, men barnmorskan sa konsekvent ”han” på ultraljudet. När hon frågade om vi ville veta och vi sa nej slutade hon. :-/

Förlossningen. Hur har de varit? 

 Den är ett litet blåmärke. Kan inte sätta fingret på varför. Börjar gråta exakt varje gång förlossningar kommer på tal nu. Alltså inte störtböla, men blir helt överväldigad av känslor. Vattnet gick en månad för tidigt. Vi fick åka in till förlossningen och eftersom blodtrycksmanschetten var för liten mätte barnmorskan fel. De trodde att jag hade högt blodtryck och havandeskapsförgiftning. Jag har alltid haft ett perfekt blodtryck. Det där är bara fördomar om tjockisar.  En barnmorsketant smög senare in där jag låg och drog åt manschetten hårt som fan och kunde konstatera att det tidigare resultatet var fel. Vi fick ligga på antentalen i två nätter. Det var påskhelg och vi åt påskgodis och kollade Netflix. De ville inte att Bearnaise skulle komma ut än eftersom det var vecka 35. Vecka 37 var bättre, så vi skickades hem och vi firade resten av påsken med min familj som dukat påsklunch i vår lägenhet och jag spelade Sims i två dagar sedan efter påskdagarna när Okapin jobbade. Hela tiden droppade det alltså vatten. Jag hade blöja. Jag fick inte bada.

 Sen en natt fick jag värkar. Vi åkte in till förlossningen igen exakt en vecka efter att vattnet gått. Vi blev inlagda vid ett på dagen. Redan vid fyra satte de epiduralen och gav mig värkstimulerande dropp men timmarna bara gick utan att något särskilt hände. Klockan tio över åtta morgonen efter föddes Bearnaise med akut kejsarsnitt pga han började må dåligt i magen. Jag hade 140 i puls, alla bara WHAT? Jag fick grav dödsångest under snittet och mådde skitdåligt psykiskt. Men det gjorde inte ont och alla var snälla.  Bearnaise satt fast i min mage och jag hade nog kunnat vänta forever hundra år. Han hade inte kunnat komma ut. Läkarna stack in en kiwiklocka (sugklocka) i magen på mig och försökte dra ut Bearnaise men det gick inte. De fick göra ett större hål och då gick det. Obs! Det hade jag ingen aning om då. Det läste jag i min förlossningsjournal. Fö min bästa bok. Önskar de var mer utförliga bara. 

Okapin fick ta Bearnaise till neo. Jag kördes till uppvaket. Narkossköterskan tryckte min axel och sa att jag skulle kämpa med andningen. Jag spydde framför en gubbe. Jag fick hallonsoda och det kliade jättemycket av morfinet. Sedan kom Okapin virrande och han bara grät av känslorus. Jag skickade tillbaka honom marsch till Bearnaise. När jag kom ner till Bearnaise höll de på att byta ut något kuvös och det var jätterörigt där inne. Jag var säker på att Bearnaise placerats i en skrubb. 

Hur var första bebistiden?   

Från torsdag när Bearnaise föddes till måndag låg jag och Okapin på BB. Jag fick inte bo hos Bearnaise eftersom jag hade typ en miljon i sänka och järnbrist, så jag var patient och inskriven på mitt eget ställe. På nätterna skrek bebisarna i sina rum hos sina mammor och pappor. Vår bebis var inte hos oss. Jag fick ta en spruta i låret på mig själv mot blodpropp. På måndagen fick vi komma ner till Bearnaise på neo. Vi var där hela veckan eftersom Bearnaise hade en avvikande form på skallen. De trodde att hans skalle vuxit ihop i magen och behövde opereras. De röntgade honom och sen tog neurologerna fyra dagar på sig att berätta vad röntgenbilderna visade. Vi matade Bearnaise varannan timme dygnet runt. Han åt 20 ml ersättning först med sond och sen med flaska. Jag var ledsen eftersom jag trodde att Bearnaise skulle behöva operera skallen om fyra månader. Folk sprang in och ut ur vårt rum. Det var skönt att komma hem. Vad som också var skönt var att Okapin inte hade något projekt förrän när Bearnaise var fyra månader och jag var föräldraledig och hade (betalt) sommarlov så vi var hemma båda två de fyra första månaderna.

Obs! Bearnaises skalle hade inte vuxit ihop. Vi slapp operation men det krävdes ett besök på Sahlgrenska för att konstatera det. 

Hade du bestämt namnen sedan innan?

Vi pratade om Harriet eller Valter. Min farfar hette Valter. Vi hade arbetsnamnet Valiet. På neo hette Bearnaise Gossebarnet Karlsson i flera dagar, så då skärpte vi ihop oss och sa att han fick heta Valter. Han fick namnet Göte efter Okapins morfar.

Valter Göte Karlsson. 

Ett råd till blivande föräldrar?

Stålsätt er!

#Blogg100: 88

Så förtvivlat kär han är mig. Jag ser på livets faror som uppdukat smörgårdsbord. Aldrig kan jag släppa garden. Han springer före ner för backen i skogen bakom och han springer ut på bron. Spikarna. Hur var det med stelkrampen? Allting som kan växa i honom, som jag inte kan kontrollera. När jag inte är med honom. När han är äldre. 

#blogg100: 87

Jag tyckte väldigt mycket om Breaking Bad. Scenen där Walter säger I am the danger! till Skylar brukar jag se på youtube ibland. Ibland tycker jag att Okapin påminner om Walter i den scenen. Saul var en favorit, men jag trodde att Better call Saul skulle bli mer skojigt än Breaking Bad. Better Call Saul är lite skrattigt, till exempel med Sauls bror som är elallergiker, men mest av allt är det skitbra.

Det ser vi på Netflix. Nya avsnitt varje torsdag.

På onsdagar kommer nya avsnitt av The Handmaid’s Tale. Också skitbra. Ingenting går upp mot wawawow-känslan i de två första avsnitten (Simple Minds) men skitbra alltså. HBO Nordic.

På söndagar kommer nya avsnitt av Twin Peaks (eller måndagar kanske det blir). Vi har sett två avsnitt och är försiktigt positiva. HBO Nordic.

På HBO Nordic går även Leftovers, vars tredje säsong vi bara sett ett avsnitt av hittills och vi är inte superpepp än. Samt Fargo, där vi inte sett ett enda avsnitt av säsong 3 än, men de två tidigare säsongerna är inte bara skitbra utan drittbra och apropå dritt: på lördagar kommer nya avsnitt av Skam på SVT play. 

Sen ska vi väl se House of Cards som kommer på onsdag, Bloodline som kommer vilken dag som helst väl och Orange is the new black i juni. Alla på Netflix. 

Och Game of thrones i juli. Och Americans har vi minst två säsonger att se ikapp. Och Walking dead, halva sista säsongen. Och American Crime Story, sista. Och och och. Fy tusan vad stressande.

Plus alla böcker man ska hinna läsa också. Serr! 

#Blogg100: 86

Det var verkligen till helt nyss som Bearnaise drack välling på natten. Först drack han tom modersmjölkersättning, men sedan kämpade Okapin in välling. Vi hade planerat att sluta med nattvällingen i sommar när vi var lediga och kunde ta gråtiga protester men det kom tre spontana nätter då Bearnaise inte drack något och då sa jag till Okapin – Nu kör vi! 

Och det är förbaskat skönt är vad det är. Lite tårar och nam-nam men ibland sover jag för första gången på två år från tio till fem. Det är ju fantastiskt. Vid fem vaknar jag alltid av att jag är kissnödig eller Bearnaise drar mig i håret. Klockan sex ringer väckarklockan på vardagar. 

Nappen slutade Bearnaise med när han hade svinkoppor runt munnen. Också skönt. Han ville inte ha den, han bad inte om den, vi gömde dem (de stod i en skål innan och Bearnaise gick och tog en emellanåt när andan föll på) och han har den för det mesta på förskolan när han ska sova men aldrig hemma och i sommar blir det ju ingen förskola så då hoppas vi att det är slut forever! 

#Blogg100: 85

Vi var alltid så nära varandra. Han var ett sådant barn som man liksom kramade bakifrån och lugnade samtidigt som man höll i hans armar så att han inte skulle slåss. Han luktade mjölk. 

Jag ringde till min mamma och vi kanske hade pratat en stund när mamma frågade hur det stod till. Eller så hade vi precis börjat prata. Jag minns inte. Jag kunde inte ens prata för jag började gråta direkt. De hade fått avslag på alla sina ansökningar till Migrationsverket och nu skulle de utvisas. Skolan hade tagit in honom och hans storebror eftersom de strök omkring som två katter i buskarna och kastade sten på barnen i förskoleklassen. 

Jag var hans lärare i ettan. Jag var så rädd att han skulle bli utvisad. (Alla som befann sig i Sverige, ”gömda”, då, fick senare amnesti). 

Det finns elever i varje årskull som man stångar pannan blodig mot. Man skäller, man vädjar, man kramar, man skriker. Jag var hans första lärare och han var min första pannstångare. Man får en alldeles särskild kontakt med dem eftersom de tar upp så stor del av ens tid. 

Jag var bara hans lärare i ett år (eller var det två?). Sedan fortsatte jag att jobba i ettan med förra årets förskoleklass och någon gång på vägen tror jag att han bytte skola. Han var inte längre mitt gråa hår. Jag har glömt vems gråa hår han då var. 

I går postade min före detta kollega en bild på honom på Facebook. Rest in peace. ”Skjuten” läste jag i kommentarerna. Jag googlade snabbt skjutningar i området. En död kropp på en strand i helgen. Skjuten. Jag grät för honom igen. Jag grät på tunnelbanan och jag stoppade bara för att jag skulle hämta mitt eget barn. 

Hans kropp. Skjuten. Hans liv. Slut. Älskade älskade barn. I mitt hjärta är du alltid sju år och luktar mjölk. I mitt hjärta ska du alltid vara ett blåmärke. Jag önskar att du fått veta det. Hur mycket du betydde för mig fortfarande. 

#Blogg100: 84

Tw: kroppar.

En kollega frågade mig om jag var gravid idag. Det är länge sedan jag slutade ta ansvar för andra. ”Nej det är jag inte” sa jag och gick vidare.

Kollegan som frågade är så himla rar. Jag mår faktiskt dåligt över att hon mår så dåligt. Hon skickade ett sms i kväll och bad om ursäkt. Stackars människa! Samtidigt tycker jag att hon får väl lära sig att stå ut med att det blir pinsamt om hon frågar en tjock person om den är gravid. Står hon inte ut med det går det utmärkt att inte fråga. 

Men det är ju kanske bara av vänlighet, invänder vän av ordning. Men vet ni? Jag tycker inte att alla har med allt att göra. Gällande graviditeter brukar man ju få reda på det tids nog. Så vitt jag kan föreställa mig kan det finnas allt möjligt i magen som magbäraren inte har någon som helst lust att prata om. 

Jag misstänker att vår granne är gravid och igår motstod jag impulsen att ropa grattis till den blivande pappan. Vad fan har jag med det att göra? Obs! Jag har inte med det att göra. Jag vet inte ens vad de heter. Men obs igen! Hon är nästan bergsäkert gravid. Jag håller er uppdaterade om det. 

#Blogg100: 83

Hejhej vardag skrev om gråtlåtar, något som jag vet allt om. Hejhej vardag nämner Lalehs ”Goliat” som är en typisk gråtlåt. Jag har tvingat mina kollegor att lågstadiet ska sjunga den på skolavslutningen. Jag började manipulera min närmaste kollega. Sedan var det hon som sa förslaget: kanske ska hela lågstadiet sjunga den? Precis som jag velat. 300 ungar ställer sig upp och sjunger att de ska ta över världen och inte skada varandra. Jag måste erkänna att jag måste tänka glada tankar för att inte börja gråta bara av att föreställa mig. 

I fredags övade vi och då bara *knäpper med fingrarna* fick jag svälja ner gråtklump. Det har blivit bättre men hur det ska gå 9/6 när det är skolavslutning: jag vågar inte sia om det.

Jag kan gråta till nästan precis alla låtar. Länge var Debbies ”Can’t hug every cat” en låt som fick det att tåras i ögonen direkt. Men det kan lika gärna vara Backstreet boys eller den där förbannade ”Funeral”. Kort sagt: jag gråter ofta till musik. Kul att vi är fler!