#Blogg100: 61

Jag tittar på händer. Han på tåget har funktionsbyxor och kängor. Han byter tåg i Katrineholm. Han har bleka händer med mörkt hår i röda prickar. Hans händer ser mjuka ut och nästan knubbiga till hans annars så kantiga kropp. Jag tittar på den skallige mannen på kursen. Han har knotiga händer. Han har ingen vigselring. Jag kan inte låta bli att titta på främlingars ringfingrar. Som om det betydde någonting. När jag ser ett litet barn tittat jag på deras händer. De har ett särskilt sätt att vila handen mot sina föräldrars armar, axlar, ibland ben. När jag ser barnhänder saknar jag Bearnaises. Han drar mig i hakan så att det gör ont. Stoppar in båda händerna i min mun och drar mig i tänderna. Han river i mitt hår när vi sover. Han stoppar gärna in sin hand i min hästsvans när jag läser för honom. Härommånaden kände jag inte igen Okapins händer. Han var som svedd på handens ena sida. Han var väldigt torr, så jag köpte salva åt honom i present. Senare fick jag ett par hörlurar. 

#Blogg100: 60

Mellan mig och Okapin sover Bearnaise. Det är ingen av oss som vill sluta med det än. Rummet som är tänkt att vara Bearnaises är plötsligt så långt borta. Det används just nu som gästrum, särskilt av mina föräldrar som varit här ett par nätter varannan vecka  och hjälpt oss vabba eller barnvakta. Jag avskyr den där sortens långsmala rum. 

#Blogg100: 59

Jag tog tidigt morgontåg. Jag tog på mig en svart klänning, strumpbyxor, jag lånade ett par skor av min mamma. Vi klev in i bilen och åkte under tystnad. Mamma var nervös. Pappa var fundersam. När vi klev in i kyrkan och jag såg min morbror fick jag gömma mig i hans armar för att dölja mina tårar. Fick jag svälja. Jag upprepade när jag såg min moster. Mina kusiner. Hennes bror. Melodin som spelades i början av begravningen var så vemodig att jag kunnat skratta om det inte varit så sorgligt. Sedan var det över och jag tog tåget hem igen. Fick svälja, blinka bort tårar när en sorgvåg kom. 

#Blogg100: 58

Jag cyklade från arbetsplatsen till en kurs 3 kilometer bort. Några hundra meter innan jag kom fram låste sig pedalerna och jag kunde inte bromsa eller trampa. Jag bromsade med handbromsen och funderade på om jag borde boka en taxi hem. Messades med pappa och han skrev att jag skulle sparka på pedalen eller ”fråga en kar”.

Irriterat promenerade jag hem. Det tog en timme. Pappa tog en titt på cykeln och upptäckte att ingen kar i världen hade kunnat laga cykeln utan verktyg. Det var ändå en triumf. 

#Blogg100: 57

Devalverar uttrycket (eh) men är det inte lite u-land att komma hem kl fem en miljard kvällar i rad och sista kvällen inte komma hem alls? Tur att det sedan är tredagarshelg så att vi verkligen kan kramas!

#Blogg100: 56

Någon undrade varför maken inte fick lika mycket kritik när han gjorde reklam för nät-casino som hustrun fick när hon lanserade ett kosttillskott som 18-åringar kan köpa till avbetalning med Klarna. När jag googlade nät-casinohistorien kunde jag notera att maken faktiskt inte kommenterade saken genom att kalla det manshat. Intressant. Kanske för att det ju faktiskt inte var manshat utan snarare handlade om att problematisera exempelvis spelberoende och unga poddlyssnare. Vad hustrun kallade kritiken mot marknadsföringen av hennes kosttillskott? ”Kvinnohat”. 

Jag välkomnar härunder ”skämmes!”-kommentarer såsom man får så fort man andas kritik gentemot något som hustrun eller hennes syster gör. Vad som inte renderar ”skämmes!”-kommentarer eller snack om ”kvinnohat”? När systrarna i sin populära podcast pratar om en tidigare kvinnlig anställd vars parfym luktade illa. 

#Blogg100: 55

Så pass tråkig dag att arbeta precis hela dagen, sedan hämta barn i andra änden av stadsdelen, åka hem och diska, vika tvätt, ägna hela kvällen åt räkningar och tråk. Tråk!