Skallen

När Bearnaise föddes använde man en kiwiklocka trots att han föddes med ett kejsarsnitt. Det här är ett faktum som möts av förvåning från allt från släktingar till Bearnaises barnmorska. Förmodligen kilade mina bukmuskler fast honom som i ett skruvstäd. Jag vet inte om jag överhuvudtaget hade kunnat föda ut honom. Jag vet inte om det skulle bli likadant om jag fick en till bebis.

Hursomhelst: sugklockan släppte direkt, så läkarna fick helt enkelt skära lite extra för att få ut Bearnaise. I juni ska vi på efterkontroll på KS och då hoppas jag att läkaren kan berätta lite mer. Läkaren som opererade mig var uppe på vårt rum på BB på eftermiddagen efter snittet och jag hade 39 graders feber och var helt omtöcknad, inte direkt redo att ställa frågor. Hade inte all fakta heller. Fin service att man erbjuds samtal någon eller några månader efteråt.

En anledning till att jag vill veta är att Bearnaises huvud hade en ”speciell huvudform” när han föddes. Det var läkarens ord. Men ni måste förstå: hela Bearnaise var väldigt svullen. Kiwiklockan gav honom ett enormt blåmärke i pannan som först nu börjat blekna och hans två första levnadsdygn kallades han ”ilsken” av alla som kom i kontakt med honom. Så här i efterhand gör detta faktum mig väldigt sorgsen. Jag förstår att han hade ont, min stackars bebis.  När jag tittar på bilder från Bearnaises första dygn ser han inte ens ut som Bearnaise så svullen var han. Han hade ju en sond i näsan och en pvk i handen (senare i huvudet!) och sladdar till foten som mätte hjärtfrekvens och syresättning. (Jag blir ledsen när jag tittar på bilderna. Han ser så sjuk ut. Hans första dygn så himla kassa.)

Den ”speciella huvudformen” fick Bearnaises läkare på neo att misstänka att hans skallben vuxit ihop redan i magen. Det är ovanligt, jag hade aldrig hört talas om det förut. Bara 1 barn av 2000 föds i Sverige varje år med en eller flera sömmar ihopväxta.

Redan sin sjätte levnadsdag magnetröntgades min lilla 47 centimeter långa son. De satte på honom trippla öronskydd och körde in honom i den gigantiska trumman. Jag var inte med då. Okapin har berättat. Men Bearnaise var lugn då.

På röntgenbilderna ser det ut som att två av Bearnaises sömmar har vuxit ihop, men när neurologerna kände på hans huvud fick överläkaren faktiskt in ett finger mellan sömmarna i Bearnaises panna (O_o) och deras slutsats var att sömmarna kan ha vuxit ihop eller så låg Bearnaise så ihoptryckt i magen att huvudet inte fått chans att växa som det ska. I så fall kan det växa nu, utanför magen, istället. Läkarna vet inte säkert. Vi måste vänta och se.

Nu går vi till BVC två gånger i veckan och mäter Bearnaises huvud. Det växer fint. Han har fått en speciell kudde som han ska ligga på, så att han belastar bakhuvudet. Där är han kanske lite spetsig fortfarande.

I juni ska vi åka till Göteborg och träffa en plastkirurg och jag misstänker att det är han som ska avgöra om Bearnaises huvud måste opereras när Bearnaise är 4 månader eller väger 6 kilo. (Det här får det att kännas som att någon bokstavligen stampar på mitt hjärta.) Alla operationer av bebisarnas skallar är centraliserade till Uppsala eller Göteborg. På så vis blir någonting väldigt ovanligt, ganska vanligt för kirurgerna där. I Göteborg tar man hand om de minsta bebisarna. En överläkare där har uppfunnit en speciell teknik med små metallfjädrar som bebisen ska ha i huvudet i några månader. Den tekniken kan man inte använda på större barn.

Mitt halmstrå är att det ska visa sig att det faktiskt är så att det var mina buksmukler (mina jävla bukmuskler) som gjorde att Bearnaises huvud inte kunde växa ordentligt och att det fram till juni hinner rätta till sig så att plastkirurgen inte ser någon anledning att operera. (Det viktigaste är förstås att Bearnaises hjärna får plats att växa i huvudet – röntgenbilderna visar ingenting som tyder på att den inte har kunnat göra det.)

När jag läser i FB-gruppen för föräldrar till barn med sammanväxta skallben är det tydligt att många föräldrar får kämpa för att läkarna ska undersöka barnens skallar. ”Det växer bort”, är en vanlig kommentar. Jag är mycket tacksam över alla tester som utförts på Bearnaise. Att läkare har koll på varenda millimeter som hans skalle växer. Att de har röntgat hans hjärna, kollat hans mage jättenoga, tagit blodprov och alla möjliga mått och hjälpt oss med den här speciella kudden. Att vi slipper oroa oss över att något är fel på vår lille son. Att vi inte behöver kämpa det minsta.

Men när nu förlossningen var en sådan himla o-kul upplevelse, kunde inte allt ha kunnat vara tiptop efteråt?

Advertisements

6 responses to “Skallen

  1. Det gör mig ont att läsa detta. Men håller tummarna och önskar att allt är som det ska i juni.

  2. Dottern till några bekanta till mig opererades för ihopväxt skallben när hon var mini (runt fyra månader, antar jag nu) i Göteborg. Nu är hon snart två och är precis som alla andra lätt odrägliga nästan-tvååringar, inte ens ärren syns längre. Föräldrarna har sagt att all personal på Sahlgrenska var SUPER -proffsiga, -trevliga, -kunniga, -förtroendeingivande osv osv. Allt detta vet du garanterat redan från fb-grupper och så,, men ändå. Om det blir operation är förutsättningarna väldigt bra, i alla fall. Bearnaise är megafin. 😊

  3. Jag fattar att det inte hjälper dig ett skit men åh vad ledsen jag blev av att läsa detta och vad orättvist det är. Hoppas att du får hjälp och stöd efter den där himla förlossningen och tiden efter, om du vill ha och behöver. Och heja heja lilla Bearnaise, du är så himla fin!

    • Tack! ❤

      Det finns ju facebookgrupper till allt och föräldragruppen som jag och Okapin är med i, är toppen! Bra stöd där!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s