#Blogg100: 3

Det var inte förrän någon gång efter jul (i år) som jag började fundera på att innan jag blev mamma till Bearnaise brukade jag vila i soffan en eller två timmar efter jobbet. Där låg jag med dator på magen och varvade internet. Sedan kom Okapin hem och vi tog itu med kvällen. Någon gång tog jag bussen och träffade en kompis, men två-tre gånger i veckan med planer på kvällen gav mig allvarligt rullande ögon (inte hånfullt utan mer svimfärdigt) och  stressigt inre.
Jag jobbar som lågstadielärare och att gå in i ett klassrum med 25 elever är som att gå in i en orkan. Det är ofta fem-sex händer uppe samtidigt,  jag rör mig konstant mellan eleverna (här kan det förstås finnas andra system för att underlätta för både mig och eleverna). Många av mina elever ropar mitt namn rakt ut när de behöver min uppmärksamhet. En del barn kommer och hämtar mig när jag står och hjälper eller pratar med ett annat barn. När barnen slutar och går till fritids är jag trött på ett sätt som bäst påminner om att ha varit ute i stark vind – men som om vinden kom inifrån huvudet. Om jag får vara i fred i klassrummet återhämtar jag mig ganska snabbt, men de flesta eftermiddagar har jag formella eller informella möten med kollegor. Att vara högkänslig är att lätt bli överstimulerad av för många intryck, t.ex. händelser i ett klassrum, men det är också att känna väldigt starkt för andra människor, t.ex. elever, så jag skulle ändå inte säga att lärare är ett urdåligt jobb för mig.

Med en unge har det dock visat sig vara jättesvårt att vila en-två timmar varje eftermiddag och därför var jag i höstas helt övertygad om att jag stod på utbrändheten rand. Jag funderade dagligen på om jag skulle vänta tills jag faktiskt slog i väggen eller om jag skulle prata med en läkare innan.

Av ren självbevarelsedrift hoppade jag av styrelseuppdrag, drog ner på allt som inte var absolut nödvändigt såsom att äta mat och sova (att bekymra mig över städningen har jag sedan dess inte återupptagit…). Jag inser att jag hade skapat strategier för att inte bli alldeles för överstimulerad redan innan jag insåg hur lätt jag blir det. Jag undviker platser med mycket folk. Jag går inte på några som helst mingel längre. En av mina smartaste på sistone har varit att hyra bil istället för att åka tåg (miljön: *gråtemoji*). Jag ligger i soffan och tittar på granarna utanför fönstret och på talgoxarna och blåmesarna som leker i granarna. Jag är nöjd så.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s