Vi bestämde oss för att inte gå till personalrummet och fika mer. Där är det rena Twitter. Kollegor är plötsligt epidemiologer. Det betyder inte att den som kan argumentera bäst för sin sak är den som argumenterar för det som är bäst. Nu ska vi fika i mitt klassrum istället. Det är också svårt att hålla någon slags distans i personalrummet. Mina elever är jag ganska nära. Jag kommer på mig själv med att sätta mig på huk framför dem. Någon håller upp ena handen som skydd och låter fingret leta sig upp i näsborren. Mina kollegor behöver jag inte vara nära. Jag tycker om dem, det är verkligen inte det, men det finns andra personer som jag också tycker om, som jag inte träffar alls just nu.
Senast jag träffade min pappa lagade han punkan på bakdäcket på min cykel. Jag har inte mindre än tre cyklar. Se där: en chockerande nyhet som ni inte visste om mig! Jag har en riktigt bra cykel med sju växlar som jag har vinterdäck på. Förra året fick jag dubbdäck av Okapin och även om man fortfarande behöver hålla sin tunga i munnen när man cyklar, ger dubbdäcken en viss stabilitet under de isiga januarier som förr om åren varit Stockholms-vintern. Den andra cykeln kallar vi Elwys cykel efter grannen som vi fick den av. Den har stora ballongdäck och inga växlar. Den rullar bra. Den använder jag helst hela våren och hösten. Den tredje cykeln är den som min storasyster fick i tredje klass. Det är en gul och vit DBS med tre växlar som släpper ibland. Pakethållaren sitter fast med gummisnoddar och ståltråd. Jag brukar undvika den, eftersom den inte är lika bra som de andra två och eftersom jag behöver pumpa den för att kunna använda den. Det är ett oöverstigligt hinder.
Jag har inte köpt ett månadskort på hela läsåret. Det är första gången sedan jag började arbeta i Stockholm 2003.
Det här kalenderåret renoveras vår skolbyggnad och vi är evakuerade till paviljonger som står på en annan plats. Den nya cykelvägen är 100 % tråkigare än den gamla, som går på såväl parkvägar som förbi ett träsk med näktergalskvitter. Den nya cykelvägen går förbi en stor bilväg, där man behöver stoppa trafiken precis vid en rondell. Sedan är det en blåsig raksträcka i en kilometer och det är såväl bilar som glas och människor.
Jag träffar nästan ingen förutom på jobbet och min familj hemma. Allt är nästan precis som vanligt, men också ingenting.
P.S. Här är ett recept. Jag har inte så mycket vatten i min butter masala, men ganska mycket iMat som är havregrädde. Det är faktiskt v ä l d i g t gott, vid de tillfällen som vi inte äter kebab.
Laskask 
Jag har ju jobbat på distans, så fikarummet blev facebook och där fick jag till slut dölja några kolleger. Allt det positiva och mjuka vi får över en kaffe i köket, försvann när många plötsligt blev självutnämnda experter. Det kändes så himla sorgligt. Har frågat mig mer än en gång om vi någonsin kommer att kunna återgå till myskaffet efter alla dessa hetsiga diskussioner.
Jag håller verkligen med. Och lite beroende på hur länge det här håller i sig kommer vi ju få helt andra vanor och rutiner som kommer att vara svåra att bryta. Tex om jag inte går till fikarummet på kortrasten nu eftersom jag har en kaffebryggare i klassrummet och vill ha hålla mig undan trängsel kommer det nog att bli svårt att förmiddagsfika i personalrummet igen.