#Blogg100: 18

Jag läste det här hos Ebba.

När Bearnaise låg i min mage var arbetsnamnet Valiet utifrån de två arbetsnamnen vi hade på honom. Valter och Harriet pratade vi om från typ fjärde månaden. 

Pga att Valiet kanske låter som Violet tyckte min mamma att Bearnaise måste vara en hon. Okapin var ganska övertygad om att det skulle bli en tjej. Jag kände inget särskilt.

På jobbet pratade alla om en pojke. En elevs mamma rusade fram till mig, lade händerna på mig och ropade att det var en pojkmage. På ett utvecklingssamtal konstaterade tolken och föräldern att visst var det en pojke. 

På ultraljudet pratade barnmorskan inledningsvis om han. Sen frågade hon om vi ville veta om bebisen hade snopp eller snippa (hon sa nog ”kön”, men jag tänker ändå inte låtsas som att det enbart handlar om genitalier) och då sa vi nej och då sa hon inte han mer…

(Sen berättade jag att min systers son förts med dubbelsidig läpp-, käk- och gomspalt och då blev barnmorskan väldigt orolig och kallade in en kollega som vi fick vänta väldigt länge på, för den första barnmorskan såg inte riktigt om det var en skugga eller en öppning under näsan – min älskade systersons öppning anade de redan på första ultraljudet med flera andra ultraljud som följd). 

När Bearnaise lyftes ur min mage var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag hade fruktansvärd frossa och feber det var klockan åtta på morgonen och jag hade inte sovit en blund på hela natten och inte så mycket natten innan. Jag minns inte ens när jag fick veta att det var en pojke som växt i min mage, men en av sjuksystrarna vid snittet tjatade om ”prins eller prinsessa?” och jag minns att hon sedan sa ”en prins alltså!!” Så jag måste ha varit den som berättade för henne att jag fått en pojke. Jag har en bild av hur de springer förbi mig med Bearnaise -han var lila som ett plommon -och sen efter en stund kom de in med honom till mig och då kunde jag bara röra honom med mina läppar för jag var som fastspänd. Jag kunde inte precis lyfta på blöjan och kika efter.

#Blogg100: 17

Länge var du ser smal ut och Har du gått ner i vikt det finaste någon kunde säga till mig, i motsats mot totalförnedrande du ser tjock ut och har du gått upp i vikt. 

Jag har börjat vänja mig vid att ha plagg som jag ser tjock ut i. Det är en befrielse. En tjock kropp kan se tjock ut (även en smal), det vore kanske märkligt annars. 

Jag ser på en tv-serie där huvudpersonen har en normbrytande kropp. Hon bryter med andra ord normer bara genom att se ut

Att se en person med en normbrytande kropp göra helt vanliga saker: så ovanligt det är. Oftast är det ju bara smalisar som  sjunger, äter eller tvättar på teve. Jag råkar veta att utanför teverutan använder även en del tjocka personer vanish emellanåt. Varje dag äter jag minst tre gånger trots att jag är tjock. Jag sjunger dock oftare än jag äter. 

#blogg100: 16

Idag fyller min storasyster 40. Vi har närmat oss den här dagen så länge att det känns som att den redan har passerats. Att vara 40 är att få en kallelse till mammografi. Annars har ålderslobbyisterna jobbat ganska bra för att 40 inte längre är någonting annat än en siffra. 

#Blogg100: 15

I perioder har jag utvecklingssamtal. Det innebär småprat med människor som inte direkt är främlingar men inte heller vänner. Ofta håller vi oss under själva samtalet kring fasta ämnen såsom ett bestämt barns kunskapsutveckling men samtalet ramas in av småprat. 

Jag har aldrig haft fler än 15 samtal per termin (plus en del elevvvårdssamtal och samtal om specifika situationer). Det här läsåret har jag 25. Eftersom fler skolpersonal än jag ska vara med har jag inte ansvarat för planerandet av tiderna. Således klarar jag av 20 stycken den här veckan, varav sju i måndags och tio idag. Det är förfärligt utmattande.

En tröst är att när mars är slut, är även samtalen det. 

#Blogg100: 14

Jag har tänkt mycket på min mamma.

Min mamma bryr sig så mycket om vad andra ska tycka om henne. Hur mamma och pappa står ut med varandra är ett mysterium. Han vill synas, bli bekräftad, han vill leka. Mamma stoppar, blir arg. 

Det är så många introverta som lever extrovert för att de tror att man måste. Man måste visa sina vänner och sin familj att man bryr sig om dem genom att besöka dem och genom att bjuda hem dem då och då. Man ger dem tid.

Mamma verkar ha hittat ett sätt att hantera gäster. Hon lagar mat åt dem. Hon står i timmar i köket och lagar mat. När jag var barn och vi hade gäster placerades vi i vardagsrummet, i skinnsofforna eller – om gästerna var många – på en köksstol i en halvcirkel bredvid sofforna. Mamma kokade potatisen, gjorde sås, dukade, befann sig i andra rum.

Jag hämtade andan på övervåningen emellanåt.

Sedan måltid. Mamma höll noggrann uppsikt över tallrikarna. Behövdes påfyllning? Hon gavs anledning att försvinna ut i köket. Vi förpassades till skinnsofforna igen. Mamma diskade. 

Sedan åkte gästerna hem. 

#Blogg100: 13

En generalisering som verkar stämma är att introverta har badrum som sin safe-zone. 

Jag läste i en bok om en man som brukade stå framför badrumsspegeln tills folk ryckt i dörren så många gånger att han kände sig nödgad att gå ut.

Jag minns kalas när jag var liten, när vi var hemma hos oss, för då tyckte jag att det var så fantastiskt att gå på toaletten på övervåningen. Där inne hörde jag inte gästerna och då fick jag en paus. Jag tror också att en anledning till att jag aldrig störts av att bli förpassad till ”barnbordet” på kalas är att vi alltid var så få barn. Det var jag och min storasyster och våra två kusiner nästan alltid. Jag trivdes inte alls när min moster klämde in oss vid det större bordet där de vuxna satt. Jag avskydde när en vuxen kom till oss vid vårt barnbord. Barnbordet var en fristad. Vi pratade om det som intresserade oss och vi behövde aldrig sitta kvar och lyssna på de vuxna, vi kunde gå och sätta oss vid teven när vi hade ätit upp. 

#Blogg100: 12

Från Jenny.

Vad tycker du om våren?

Jag älskar våren. Jag blir ofta besviken på den för att den är så kall. För att den dröjer. Men det är värmen mest. Jag älskar att fåglarna börjar spela – första skymningen man hör koltrasten är fantastisk! Jag älskar att träden får löv. Jag är inte pollenallergisk så jag kan skriva så och riskera mordhot men likväl mena det. 


Hur kommer du se ut i vår?

Jeans och pastellfärgad skjorta, blus eller tröja mest, tror jag. Jag övar på att ha läppstift så det också. Orange. Vita skor. 

Vad är dina planer för våren?

Jag har inga särskilda planer förutom att ta mig igenom den. Jag är ledig på torsdagar och gör grejer med min unge. Det ska jag vara hela våren. Vi ska hyra bil och åka till Okapins föräldrar som vi inte har träffat sedan maj FÖRRA ÅRET eftersom de sitter och väntar på att vi ska komma. Jag projektleder inte detta så då händer det inte. Eller jo, jag föreslog hur ett besök kunde gå till och tillslut hyrde Okapin en bil. Påskhelgen ska vi vara hemma med varandra och då hoppas jag att vi kan fixa med balkongen. Hoppas på picknicks! Och att cykla lite.


Vad ser du mest och minst fram emot?

Mest: solen. Ljuset!

Minst: kylan. 

Vad tänker du äta?

Lasagne.