Jag försökte fotografera ett foto i timmen, men det föll på andra bilden, så det blir någonting annat.
7.15 intas frukost. Kaffe, juice, smörgås med ost och tomat. Vanlig frukost just nu. Tidigare (gud, så navelskådande detta blir!) åt vi havregrynsgröt med sylt och mjölk i flera år, men det har vi tröttnat på nu. Notera hur vi har anammat kock på tv-trenden med att förbereda för kommande moment, genom att redan ha förberett mjölken i kaffemuggarna.
I skolan jobbar vi med en särskild bok om Sverige, där eleverna skriver om såväl Sverige som det som till för ungefär ett halvår sedan var deras hemland. Jag har tio elever från Palestina, Azerbadjan, Syrien, Ukraina, Egypten, Mongoliet och Kurdistan i mitt klassrum. Texten här ovan har eleven inte formulerat på egen hand. Jag är lite tveksam på tema-rema i den. Det är alltid svårt. Jag jobbar med de här eleverna två dagar i veckan. De andra dagarna jobbar de med min kollega. Våra scheman är så tajta att vi har ungefär en timme per vecka på oss att få ihop verksamheten. Det är också svårt.
Vi hade rast och jag är ute med mina elever alla raster. Det blir lugnare så och jag har inget emot att vara ute. Det är en av fördelarna med mitt jobb. Jag är utomhus minst en timme varje dag och den timmen är alltid förlagd när det är dagsljus. Jag inbillar mig att jag blir lite piggare av det. I dag hade någon tappat sin mössa i en vattenpöl. Jag tog upp den och lade den på en bänk. *Helgon*
En av nackdelarna med att dela klassrum med en kollega är att det blir fasligt stökigt. Jag fick psykbryt och slängde massor. På köpet hittade jag tre-fyra böcker som varit försvunna. Jag inbillar mig att det är enklare att få eleverna att hålla ordning om man själv håller ordning. Och jag tycker att det är viktigt att eleverna håller ordning. Överhuvudtaget tycker jag att det är viktigt att alla gör sitt bästa för att hålla ordning om man är flera som delar på ett rum. Till exempel tolv stycken.
Vilket mys, va? Vi har inga gardiner i klassrummet, vilket jag tycker är synd, men de måste vara flamsäkra och det känns som ett stort (oöverstigligt) projekt att skaffa sådana. Dessutom står stora byggnadsställningar utanför fönstret (vilket ni kanske anar på den här bilden och ser ganska tydligt på bilden under) – de har stått där i all evighet (=cirka 4 månader eller så) eftersom de bytt vartenda fönster på hela skolbyggnaden. Byggnadsställningar är inget Elle interiör-tips för mysig klassrumskänsla.
När eleverna gått hem, klockan ett (en del elever går till andra lektioner tillsammans med sin klass då – de små (unga) eleverna går hem eller till fritids), går jag in i vårt arbetsrum som ligger mitt emot klassrummet. Jag har bara haft arbetsrum i ett och ett halvt lärarår. Det är värsta lyxet. Tidigare fick jag sitta i klassrummet, där det samtidigt var fritids. Det är lärarvardag. I arbetsrummet har jag inte städat som synes. I det här rummet har jag dator och skrivare. Där kan jag sitta i timmar och förbereda, men jag har inte så värst mycket planeringstid. Lyckligtvis producerar mina elever inte särskilt mycket text heller. Allting som mina elever producerar eftersom jag kräver det, vill jag ge schysst med feedback på. Om de anstränger sig, vill jag anstränga mig tillbaka. Inte bara ett ”bra!” i nedre, högra hörnet alltså.
Sedan tog jag en mejlpaus och rast, vilket man ser här. Jag jobbade lite med mitt andra jobb. Jag kollade om mötestider kunde bytas och mejlades med mina andra kollegor. Det är sällan jag tar rast på mitt jobb, för det kräver att jag hittar någon att snicksnacka med i personalrummet. Det gör jag inte ofta efter klockan ett, när jag är lektionsfri och har möjlighet att ta rast. Många av mina kollegor tar rast i samband med elevernas lunchtid, men jag kan inte göra det eftersom jag som sagt är ute med mina elever. När jag hade mejlats klart gick jag ner till personalrummet, trots allt. Det var ingen där, så jag plockade ur diskmaskinen och kastade förbannelser efter kollegor som inte diskar sina muggar.
I plastfickan ligger morgondagens planering samt uppkopierade papper som behövs. Eleverna som jag har i min klass har praktisk-estetiska ämnen med sina klasser plus en del andra individuella lösningar och det gäller att vara väldigt flexibel, eftersom det blir ett par förändringar i veckan och jag har antingen många fler elever än jag förväntat mig och planerat för eller färre. I dag var det dock en bra dag. Den innehöll förändringar i schemat, men jag visste om förändringarna och hade planerat för dem. Dessutom kunde jag visa en av eleverna till träslöjden utan att de andra eleverna gjorde kaoz.
Sedan hade jag läxläsning och försökte förklara för eleverna som kom dit vilka bråktal som ligger mellan två fjärdedelar och tre fjärdedelar. Det var verkligen jättesvårt. Vi hade behövt ett par pizzor eller tårtor att dela. Jag tycker mycket om läxläsningen. Men jag är inte vidare förtjust i läxor. Jag tror att det finns andra sätt att lära barn att ta ansvar på. Läxor innebär onödiga konflikter mellan barn och föräldrar och eleverna lär sig ju med tiden att de kan strunta i att göra läxorna i femtiohundra år, för det enda det innebär är ett par möten med föräldrarna och en himla massa tjat. De når målen ändå eller så når de inte målen ändå. Om måluppfyllelsen vore avhängig läxorna, vore svenska skolan verkligen illa ute.Eller så är det just en del av problemet och ytterligare ett exempel på hur barn till rika föräldrar gynnas (eftersom de har råd att köpa läxhjälp (och nu dessutom göra skatteavdrag)).
Sedan: maken till dum reklam! Jag gjorde en ytterst osmidigt förflyttning i t-banevagnen för att kunna fotografera idiotin.
Här är broccoligratäng med dubbel ost (vanlig ost och haloumi). Och bechie. Mäktigt som fan, för att vara ärlig.
Jag borde bli matfotograf. Tycker ni inte? Sojachorizo och broccoligratäng med dubbel ost. Det kommer vi inte göra igen. Vi tittade på första avsnittet av JJ Abrams nya serie. Ganska Lostig ju: utspelar sig på en ö (Alcatraz) och innehåller övernaturliga (?) inslag. Vi gillade så pass mycket att vi snart ska titta på avsnitt 2.
Den här löpsedeln förresten. Vilket löjl, tycker jag. Den påminner mig lite om FB-gruppen Vita kränkta män, förutom att Silvia är en kvinna. Jag tror att vit man inte är ett kön och en hudfärg, utan ett sinnestillstånd. Jag blev lite kränkt av att det serverades snömodd med jävla in på kroppen-kyla idag, men inte blev det en löpsedel av det. Man kan inte leva sitt liv i ludd, är vårt motto här hemma.
SLUT.
