#Blogg100: 95

Det är en sorg att jag inte kan dricka alkohol längre. Sorg eftersom jag uppskattar ett glas whisky sour, rosevin, för all del rödvin eller champagne. Ja, champagne. När jag drack en whisky sour hemma blev jag så omtöcknad att jag fick lägga mig och sova ruset av mig. 

I måndags var vi på utdelning av litteraturpris och vi fick ett glas champagne. När jag handlade blöjor på vägen hem glömde jag bankkortet i självscanningen på Coop. Det sörjer jag. Jag hade Bearnaise på. Jag tömde ut innehållet i min tygkasse på coola golv för att leta efter mobilen. 

Jag åkte hem tillsammans med två kollegor som bor nära mig och jag hade svårt att fokusera. Ville sova. Nästan sluddrade. På natten vaknade jag och hade som växtvärk i benen. Jag mådde fruktansvärt dåligt dagen efter. Konstaterade: ”min kropp klarar inte längre alkoholhaltiga drycker?”.
Varje kväll delar Okapin och jag på en halvliter 2,8-öl av billigaste sorten. Det går bra, men allt annat? Det är inte ens värt det.

Jag brukade älska känslan efter ett-två glas vin. Inte ett bekymmer i världen. Lycka. Visst sudd. Nu är känslan: yrsel, illamående, ångest. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s