#Blogg100: 88

Så förtvivlat kär han är mig. Jag ser på livets faror som uppdukat smörgårdsbord. Aldrig kan jag släppa garden. Han springer före ner för backen i skogen bakom och han springer ut på bron. Spikarna. Hur var det med stelkrampen? Allting som kan växa i honom, som jag inte kan kontrollera. När jag inte är med honom. När han är äldre. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s