#Blogg100: 78

Igår stod en man vid hissen vid tunnelbanan. Han hade en käpp och han tittade framåt, bakåt, men tryckte inte på hissknappen. Jag var ambivalent. Något hos honom fick mitt hjärta att brista. Obs! Han var minst 75 år.

– Ursäkta, behöver du hjälp? Undrade jag. 

Han tog mig lätt i överarmen och sa:

– Jag väntar på min fru!

– Jaha, ja sådana brukar man få vänta på, sade jag och sedan sa jag ha en bra dag och gick nerför trappen till perrongen.

Lite vedmodig. För att han nu var en sådan person som yngre personer frågar om de behöver hjälp. Hur ser han på sig själv? Vad klarar han inte nu som han klarade för tjugo år sedan? När han kanske var fucking hjärnkirurg. Vem vet? 

Jag såg senare en äldre man som liksom springa till bussen-joggade i chinos-liknande byxor. I etapper sprang han. Och då tänkte jag på kroppen och när den slutar fungera som man är van vid att den ska fungera. Och frustration. Och sorg. Och livets förgänglighet. Jag fick tunga skor då. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s