#Blogg100: 75

Mina relationsgurus är uppenbarligen norrmän från relationsserier. En gång tipsade jag om detta. Jag har även sett säsong 1 av norska Gift vid första ögonkastet. En av experterna påminner om en frodig Liv Strömquist och hon har ganska bra säg när hon pratar ensam, men när hon rådgiver paren sitter hon framåtlutad och gnyr som ett skadat djur. En säger: ”Jag har svårt att öppna mig för min man” och då jämrar sig experten och lägger orden ”Så då blir du ledsen” i munnen på personen. Sedan lägger hon huvudet på sned och vänder sig till maken. Hon säger: ”Hur känner du dig när du får höra det här?” och medan mannen är i bild medan han svarar gnäller experten som en skadad valp i bakgrunden. Okapin sa: ”Henne skulle jag aldrig gå till!”. Nej, håller med.

Någon av experterna där pratade om att se relationen som en enhet. Alltså att man i paret är person1, person2 och paret. Det tyckte jag lät bra.

Min tanke är att (heterosexuella) kvinnor är mycket bättre på att se efter alla dessa enheter: sig själva, sin kille och paret än vad deras killar är. Killarna sörjer för sig själva och eventuellt sin tjej. Så här skriver Ensam mamma röker (alltså, klicka länk för att läsa).

När min syrra lanserade kärleksknegetteorin på sin man blev han arg. Okapin har jag sagt det till flera gånger och jag minns inte. Han kanske blev arg första gången. Min systers man sa: ”Varför skiljer du dig inte från mig då om jag är så dålig?”. Ensam mamma röker skriver:

”Den materialistiska analysen kan förklara alla de kvinnor som inte vill lämna, för att de helt enkelt har investerat så/för mycket. Känslor, tid, energi, tårar. Hon kan inte gå innan det har gett avkastning. Innan hon återvunnit det hon gett. Innan han har förstått vad hon behöver, och ger henne det. Hon vill helt enkelt inte lämna med mindre än hon gick in med. Att gå blir detsamma som att ge upp hoppet, och om hoppet är det sista som lämnar oss, vad har hon då kvar? Som barn lärde hon sig tidigt att nära himlastormande prins-möter-prinsessa-drömmar. Med åren utvecklades de till helt vanliga vanilj-svenne-versioner och tillslut tvingas hon landa i att det kanske inte går överhuvudtaget. Det är en svår insikt.”

Hur fasen uppfostrar man Bearnaise för att han ska kärleksknega? Förmodligen måste han ha en förebild och jag tycker ärligt talat att de är rätt få. Känner du någon? (obs! Jag vill inte ha honom, jag vill ju ha Okapin, men jag vill bara veta om den manliga kärleksknegaren existerar – exemplifiera tack!).

Annonser

5 responses to “#Blogg100: 75

  1. Min bror är en kärleksknegare. I alla sina relationer har han alltid tagit (minst) lika mycket ansvar som sina (kvinnliga) partners, om inte mer, även på komma ihåg en fasters födelsedagar-nivån. Vad jag däremot inte vet är hur det blev så. Hans pappa är totala motsatsen och visst är han uppfostrad av en ensamstående mamma men ärligt talat curlade hon oss ganska mycket. Ingen tvingade honom till ansvar. Han verkar typ ha kommit på det själv? Så han finns, men det är typ en slump?

  2. Min pappa! Han är ansvarig för oceaner av kärlekskneg och allt det andra också. Jag önskar att fler fick sätta honom på prov eftersom han är den bästa förälder och människa jag kan föreställa mig. Under många år var bilden av de dåliga männen/fäderna och föräldraskap svår för mig att förhålla mig till, och kan fortfarande vara. Återkommande hårda generaliserande ord om ”alla” pappor blir känslomässigt som en smocka på min fina pappa, såklart. Den delen av mig gör ont varje gång jag bekräftar mitt teoretiska jag, som ju har rätt – förstås. Även för en alien är det lätt att se mönstret utanför en själv. Samtidigt har nog jag med min erfarenhet en annan förväntan på könsroller, mitt utgångsläge är ju att mannen drar både det största praktiska och emotionella lasset. De andra männen sorterar jag kanske bort mycket lättare än andra, i betydelsen att de blir ointressanta. Om jag fick önska skulle färre lägga krut på könsspecifik bashing, och istället i vardagen undvika att ge manstyperna cred för allt möjligt självklart, i hemmet, sociala medier, kanske ffa på arbetsplatser. Jag tycker jag ser det hela tiden? Och jag tror det sker omedvetet och av bara farten. Jag tycker att vi är så insnöade i att tänka i könsroller. Ge cred till din partner när hen gör något som är verkligt viktigt för dig och ge cred när någon kollega gör något väldigt bra (eller behöver det). Oavsett. Jag lever inte i en heterorelation och det är fantastiskt skönt att slippa förhålla sig till ”sanningar”. Det är inte bara heterokvinnor som bra på att se om alla familjens enheter tycker jag, hos oss är det väldigt tydligt att man tar olika roller som ligger för en och som man personligen tycker är viktiga – ansvar och brist på ansvar som man kan bli galen på den andra för. Eftersom vi inte har någon könsaspekt att förhålla oss till tvingas jag verkligen fundera och grubbla på varför jag tycker det är så viktigt att hålla ordning (tex). Vad är ok gräns för där jag kan hävda att min linje är normal/rätt/bättre? Ofta är det ju för att jag inte står ut, medan den andra gör det. Jag tror helt enkelt att även den som drar största lasset behöver tänka att den ena sidan inte sitter på den rätta sidan. Kvinnor är inte ”bäst”. Mammor är inte i sig avgörande för familjepusslet. För mig är det rena självkänsledöden med (visserligen hjärtevärmande) mammahyllningar av slaget ”Vi skulle inte vara någonting utan våra mammor” (johmm, tack för den!). Småsaker, men det tar. Och jag tänker på vad det gör med redan små barns uppfattningar om könen.
    Herregud, nu kastade jag mig raklång in och kapade den här träden och din blogg med långtradartext, vad roligt att du skriver här igen! fortfarande??) Och när jag läser igenom din text undrar jag om jag bidrar med något nytt från det du skriver …
    Det här fick mig dock här och nu att bestämma mig för att jag på nästa Fars dag bannemej ska kasta ut en hyllning till lilla far för gott slit och hjärta, även om den kanske inte får några likes!

    • Det uppskattas! Det är ännu en ingång. Jag har en teori om att vi aldrig slutar att leka. Man kan leka att man jobbar på kontor, att man är en förälder som hämtar sitt barn på förskolan, att man är chef, att man är två personer som äter middag med två andra personer. Och jag tror att det är lätt att falla in i leken kvinnlig kärleksknegare. Jag tror att om man går utanför normen finns färre mallar att förhålla sig till. Jag tycker att mammor får väldigt mycket reklam som typ oersättliga och jag tycker att det är såväl sårande för männen som kvävande för kvinnor. Sedan måste jag tänka vidare på det där om vad som är rätt. Tex om det är det rätta att vara den som tar med sig en present när man ska vara gäst, skickar julkort och grattishälsningar. Det behöver ju inte vara så.

      Däremot tror jag att en pappahyllning skulle få många likes!

  3. Jag tror också på leken. Annars tänker jag också mycket på vad som är rätt, och är nog inte klar på länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s