#Blogg100: 49

– Vi måste arrangera något, sa hon.

Vi nickade avmätt.

– Ja, jo, absolut.

Vi träffades varje dag på gården utanför vårt hus. Våra ungar var födda med bara tre månaders mellanrum. Hon var ivrig att lära sig svenska.

– Vi har inte sett… setts … sett varandra … heter det så? på länge? Sa hon.

Snart skulle hon ha ett prov på SFI. Men först skulle hon preparera middagen. Pasta! Såklart. Hon var ju från Italien. 

En gratäng med aubergine beskrev hon. Utan förekommen anledning uttryckte jag min skepsis mot aubergine. Herregud har du ingen uppfostran? Tänkte jag. Om mig själv. Hon var oklanderlig. Läste bara inte av våra signaler. 

När hösten blev kallare träffades vi inte på gården efter jobb och förskolor längre. Jag träffade henne på väg till bussen en dag strax innan nyår. Hon försökte framföra en inbjudan och för en stund blev jag förskräckt och trodde att hon föreslog att vi skulle fira nyårsafton tillsammans. Så var det inte. Hennes son skulle fylla 2 år i januari och vi skulle få ett inbjudningskort till hans kalas om två veckor. 

Vi skrev till telefonnumret på kortet att vi skulle komma alla tre. Så praktiskt med ett kalas i dörren bredvid. Vårt första barnkalas med Bearnaise. Vi kom först. Ett bord fullt av quesedillas, rulltårta, sockerkaka och kex. 

Okapin fick en öl och jag apelsinjuice. Vi satt på golvet. Bearnaise lekte med sonens leksaker. Det kom tio barn till. Plus föräldrar. Vi dansade ringdans. Okapin sjöng med.

– Du sjunger bra! Utropade hon. Det märks … märka… heter det så? … att du är musiker. 

Lätt kallprat med andra föräldrar. ”Hur känner ni?”. Vi gick först. Vi hann inte äta tårta så det ringde pappan på med en halvtimme senare. Då låg Okapin i sängen i helmörker med migrän och yrsel och jag hade precis kvicknat till efter intryckafestivalen. 

Jag skulle vilja förklara för henne att vi tycker om dem. Att vi tycker att det är mysigt att ha dem som grannar. Att vi hoppas att Bearnaise ska vilja leka med deras son när han blir äldre. Men vi har uppenbarligen ett enormt behov av att vara för oss själva mycket. Vi behöver ta pauser och smälta intrycken ibland. Det är inte typiskt svenskt, så som vi är, men vi är introverta båda två och vi gör ansträngningar emellanåt, men varje ansträngning kräver också väldigt mycket återhämtning. Vi har dåliga batterier. De behöver laddas ofta. Fast vi har inte kommit dit än, där vi kan försöka förklara. Ofta är det dessutom enklare att bara vara jäkligt märklig. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s