En måndag i april får man ett sms och i det meddelandet står att en person dog 16.30. Det är en person som har dött i tre-fyra år så man har en alldeles speciell relation till hen, men nu finns hen inte mer.
Jag letade på insidan av mig själv men jag hittade inga tårar idag. Jag sörjer förstås människan som jag aldrig mer ska träffa, men i ärlighetens namn var det som sagt flera år sedan vi senast träffades.
Det var en sådan fin dag idag. Se här, Mälaren är alldeles stilla, bilden är helt oredigerad. Jag tänker att får man välja, väljer man väl hellre att dö en sådan här fin dag än en mulen, moddig?
Det finns ett släktfotografi som togs när min mormor och morfar hade varit gifta i 50 år och det fotografiet liknar nu snarare kulissen i studion till en dokusåpa: så många deltagare är nu borta (men det är lyckligtvis mycket länge kvar till finalen). Först var det förhållanden som tog slut. Sedan kom döden.
Laskask 