#Blogg100: 2

En dag läste jag det här inlägget. Det är Sofia på Hormoner och hemorrojder som skriver om att vara högkänslig. Så här i efterhand tycker jag att det är ENORMT. Att en sådan söt, begåvad, lyckad människa erkänner att hon är högkänslig. Kan man vara det utan att vara typ en foliehatt, en kuf, eller världens weirdo? Jag är djupt tacksam. Nästan gråtmild.

Redan de första gångerna jag läste om det som kallas högkänslighet kände jag igen mig, men eftersom jag alltså är oerhört ältig och dessutom känslig för andras kommentarer omfamnade jag inte direkt uttrycket, inte minst pga ganska raljant ton hos icke högkänsliga. Dessutom har jag alltid tänkt att man får allt skärpa till sig. Man får anstränga sig lite. Det är jobbigt för alla. 

I maj förra året började jag jobba efter att ha varit ledig på olika sätt i drygt ett år. Jag har förstått att många mammor blir kritiserade för att de har mage att röra sig utanför hemmets väggar och för att de ens uttrycker en önskan om att få vara ensamma. Jag skriver ”har förstått” för jag mitt problem har gällt det motsatta: jag har haft oändligt dåligt samvete för att jag varit så nöjd med att gå ensam i ett naturreservat med en sovande bebis. Jag borde vara rastlös, träffa folk! Sanningen är att jag aldrig har varit så harmonisk som under föräldraledigheten.

För så här är det: jag blir så oerhört lätt överstimulerad. Att överhuvudtaget befinna mig på T-centralen är mitt absolut värsta. En trång bar? Ett fullsatt tåg? En buss där människor står omkring mig och vi snuddar vid varandra i varenda kurva? Jag blir darrig bara av tanken. Jag mår skitbra av att vara ute i skogen. Det är fågelkvitter, ljum vind mot huden, behagligt som fan.

Sofia skriver om sin egen högkänslighet:

”Ett tivoli i mitt huvud”, som Linus Jonkman skriver i sin bok Introvert – den tysta revolutionen. Det är väldigt träffsäkert beskrivet.

För min del är det en kass beskrivning. Bara tanken på ett tivoli ger mig ett (dock mycket lätt) tryck över bröstet. Däremot har jag inga problem att roa mig på egen hand. Och skriva. Att – som precis just nu – ligga bredvid min sovande son och försöka hitta formuleringar är mitt absolut bästa. Om Sofia på Hormoner och hemorrojder och Linus Jonkman har ett eget tivoli i sitt huvud har jag ett badkar med lagom tempererad vaniljsås.  Obs! Det är underbart.
PS. Nu ska jag skriva om min högkänslighet ur olika synvinklar i etthundra dagar.

Nej, såklart inte.

Advertisements

One response to “#Blogg100: 2

  1. Pingback: #Blogg100: 8 | Laskask

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s