139.

När jag jobbade på förlaget och inte tog ut så mycket lön jobbade jag som svensklärare en sommar. En bekant har ett företag där hon säljer språkkurser till mest företag, men jag jobbade åt en kille som var från England och hade en svensk tjej vara släkt han ville kunna prata svenska med. Han var geolog. Jag träffade aldrig tjejen. Hon behövde inga språkkurser. 

Det var så himla märklig grej att sitta i hans vardagsrum och spela upp dialoger. Jag fick ett glas vatten och sedan plockade vi upp böckerna. Vill du gå på restaurang? Jag tar en pasta och en coca cola. Ursäkta, kan du säga mig var mjölken är? 

Jag fick liksom ta sats varenda gång jag skulle ringa på dörren och första gången vi skulle träffas, trodde jag att han skulle mörda mig. När vi träffats tänkte jag dock att han inte var mördar-material, men sådant ser man ju ärligt talat inte. Famous last words: Han är inte mördar-material. 

Sedan slutade jag. Jag minns inte varför jag slutade, jag tror att min bekant fick slut på uppdrag. 

Varje gång någon nämner Tulegatan inne i stan (till skillnad från Tulegatan i Sundbyberg) tänker jag på killen som jag lärde svenska och jag får liiite ångest pga liiite jobbigt. 


Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s