127.

Hösten 2009 började jag att arbeta i en femma. Jag har utbildning för det men hade ingen erfarenhet. Den här klassen hade bytt lärare ganska ofta så som det tyvärr blir för en del klasser av ingen särskild anledning alls än livet. Lärarnas liv. 

Klassen var ärligt talat skitjobbig. Jag var van vid små lågstadieungar som kallade mig fröken och flätade mitt hår och nu måste jag istället börja anstränga mig. Men jag gjorde inte det. Istället för att strunta i engelska, svenska och so som jag undervisade dem i och ägna en hel del tid åt att vara den vuxna och inte vara skitjobbig tillbaka. Jag gav läxor, oförberedda prov och hotade med telefonsamtal och fler läxor. Jag var sjukt dålig. Jag orkade inte. 

Jag hade ingen som helst att prata med om det här. Ingen kumpan i kopieringsrummet att erkänna hur dålig jag var i den här klassen och be om råd. Jag undervisade i två andra ämnen i en annan klass och dessa elever hade jag haft i lågstadiet så med dem gick det mycket bättre även om jag blev en sämre och sämre lärare under läsåret.

Men jag var inte bara dålig. Det var usla förutsättningar för att göra ett bra jobb också pga mängden arbete, den minimala tiden tillsammans med min kollega och bristen på en kumpan. Ganska kort in på terminen grät jag på toaletten, slutade sova, började gnissla tänder. 

Det var ett långsamt nedbrytande och i februari sade jag upp mig. Min bokcirkelkompis frågade om jag ville driva bokförlag tillsammans med henne och två till. När jag berättade för min rektor att jag inte skulle jobba mer började hon att gråta. Jag tycker om den personen, men hon var inte den rektorn jag hade behövt och jag hade orättvist nog aldrig berättat för henne hur dåligt jag mådde innan jag mådde så dåligt att jag bara måste bort. 

Att göra något annat efter det läsåret var nog det bästa jag kunde ha gjort för att inte bli utbränd, långtidssjukskriven och hjärnskadad för evigt, men förlagsvärlden var verkligen inte mindre stressig. Jag ägnade därefter ett läsår åt att varken göra mitt bästa på skolan eller förlaget för jag fattade inte hur illa ute jag var. Jag bara orkade inte. Men i efterhand tror jag att det året var jätteviktigt för att jag skulle bli glad igen. För det blev jag. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s