120.

I juli är det tio år sedan Okapin och jag träffades för första gången i Kristineberg. På den tiden klättrade vi en hel del i träd och gjorde massor av roliga saker. Nu för vi mysiga, härliga saker, men det jätteroliga var faktiskt längesen.

När jag var liten sjöng pappa en låt för mig som hette Mammotikonta. Egen text, egen melodi. Vad jag vet alltså. Pappa har också gjort In the early morning rain. Tills jag upptäckte att det var Elvis…

Jag lärde Okapin Mammotikonta och sen voffade, mjauade och muade vi in den i Okapins dator och la upp på Myspace under bandnamnet ViktorBenny (ViktorBenny var två ekorrar som sprang runt i våra bröst hela tiden när vi precis träffats). Vi fick flera fans. En kille berättade att alla på hans kontor hade våra låtar som ringsignal så det blev helt GALET när telefonerna ringde. Vi blev erbjudna att spela på Snövit, som var något litet hak som inte finns mer. Musikern Wendy McNeill från, tror jag, Kanada blev också förtjust. En gång spelade hon i Sthlm och då skrev hon upp oss på gästlistan under namnen Vladimir och Belinda. Vi gick dit! Hon spelade på Kulturhuset och åtminstone jag var livrädd att hon skulle säga I have two special guests here tonight… Det gjorde hon dock inte. 

Sen ändrade vi vårt sound och kändisskapet dalade. Och nu är väl Myspace dött? 

Annonser

4 responses to “120.

  1. Jag är tokig i ditt sätt att skriva. Du skriver väl en bok snart?

    • Jag blir så glad över att läsa detta! I år fick Blogg100-utmaningen mig verkligen att uppskatta att skriva!

  2. Haha men är detta sant? Så roligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s