106.

Jag var i ett villaområde norr om tunnelbanenätet idag. Jag får alltid ett längt av gräsmatta när jag går i villaområden och idag hade huset visserligen en väldigt liten gräsmatta men det hade en trappa. Jag gillar trappor också. Jag har bott hela min uppväxt i en villa med en ganska stor trädgård (och två trappor) och jag trodde länge att jag en dag skulle bo i ett hus med trädgård, men nu tror jag inte det längre. Det är verkligen inte så att jag sörjer det. Mina preferenser har ändrats under åren, inte minst det senaste året. När jag ser villor, fina villor med många fruktträd funderar jag på var närmaste badplats ligger och jag funderar på om man kan gå eller cykla dit eller om man måste åka kommunalt. Jag kan inte tänka mig att jag kommer att vilja flytta längre från sjön än jag bor nu. Tills alldeles nyss hade jag en fixering kring att bo nära tunnelbanan. Det gör vi inte nu. Det tar nästan en kvart att gå till tunnelbanan och förut tog det inte mer än fem minuter. Förut hade vi ingen balkong men ett badkar. Nu har vi inget badkar men en balkong. Och jag cyklar till jobbet och jag älskar det. 

Det finns en vuxenhet över villa-boende som känns som en retning över bröstkorgen. Att klippa gräset, ställa en kruka med eterneller i trappan, äta sojafärspizza på lördagarna. Att ha en gillestuga. En friggebod på tomten. 

Man kan naturligtvis bo nära sjöar eller hav i en villa också, men jag kommer inte att göra det. Jag blir kvar här. Och längtar efter en gräsmatta varje gång jag passerar ett villaområde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s