101. 

Jag läste att Sandra Beijer pratat med sin terapeut om att bli eller inte bli mamma.

Innan jag fick barn var jag avundsjuk på de som verkade så tvärsäkra. De som hade en biologisk klocka. Och de som var säkra på att de absolut inte ville bli någons mamma.

Jag var inte säker. Okapin sa att han nog ville ha barn. Mamma och min storasyster sa att de blev så förvånade när jag berättade att jag var gravid för de hade inte trott att jag ville ha barn. De hade trott att jag hade bestämt mig.

Min storasyster skänkte bort alla sina barns gamla leksaker sommaren innan jag blev gravid. Mamma och pappa bytte sin kombi mot en liten bil. Det spelar roll eftersom vi inte har någon bil. Vi åker ofta med dem. 

Jag var inte säker på att jag ville ha barn, men jag var säker på att jag inte var säker på att jag ville vara utan. Om jag aldrig träffat Bearnaise, om han inte funnits, hade jag nog inte saknat honom. Det låter så otacksamt mot alls som saknar ett barn de inte får. Men jag hade inte vetat. Och jag tror inte att de som har bestämt sig, de som vet att de inte vill ha barn, skulle ändra uppfattning om det på ett mirakulöst sätt gick att testa att få barn. Det är arrogant att anta att andra inte vet bättre. 

Okapin och jag sa: när du/jag fyller 40 försöker vi! Det var så länge så långt fram i framtiden. Sedan kom dagen, sista mensen, ägglossning. Jag visste inte, men jag tyckte om att Okapin och jag hade en hemlighet. Det finns ett foto på min familj med min morbror, min moster, mina kusiner och deras familjer. Okapin tog bilderna med självutlösaren och sprang fram och tillbaka mellan kameran och oss. Jag hade Bearnaise i min mage då. Bara jag och Okapin visste.  

Jag är enormt ödmjuk inför att det var enkelt för oss. Jag vet inte om Bearnaise funnits om det varit svårt. Jag skulle vara rik om jag fått en tia varje gång pappa sagt att han önskat att han vetat om Bearnaise. Då hade han skaffat en större bil. 

Att bli mamma till Bearnaise är mitt absolut största. Jag tänker ofta på att jag är en mamma. Det är en helt sjukt stor sak för mig. Här är jag som är en mamma. Jag tycker motsägelsefullt nog att det är synd att det är en sådan stor sak att försöka få ett barn, att det är ett sådant beslut (ett av få?) som man måste ta och om man gör tvärsemot normen får man försvara det resten av sitt liv. Jag tror att det har att göra med att det finns en deadline. 

Jag har svårt att föreställa mig att livet kan vara detsamma efter att man fått ett barn. Jag har svårt att se hur det inte inkräktar på ens frihet. Jag tror att man måste vara lite okej med det. Och jag tycker egentligen att det är världens mest egoistiska handling att skaffa ett biologiskt barn. Hur kan det inte vara egoistiskt? En av anledningarna till att jag ändå ville försöka få ett barn var att jag ville se mitt barn. Jag var nyfiken. Jag är fortfarande nyfiken. 

Jag tror att Sandra Beijer kan bli lycklig med en corgi (eller utan en corgi). Jag tror att livet mellan 25-45 är en orkan av vänner som får barn och som barn-normbrytare får man stå i orkanen och vänta ut den. Jag tror att det blir lättare sen. 

Om någon frågar mig om jag rekommenderar att få barn är dock svaret ja. Det är fedt!  

Annonser

3 responses to “101. 

  1. Så himla fint skrivet. Liksom… lågmält?

  2. Pingback: 115. | Laskask

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s