86.

Anna och jag hade en skrivcirkel. Vi skrev texter baserade på skrivövningar ur Skriv om och om igen. Jag saknar det nu. Jag tycker om att fantisera. Och att välja ord.

Den här texten skrev jag då. Man skulle skriva en fortsättning på början: Hon hette Liv. Men det hjälpte inte. Tror jag. Jag hade gärna redigerat lite men så här skrev jag då:


Skrivövning 3 – Hon hette Liv

Skrivövning från ”Skriv om och om igen” – Ylva Karlsson och Katarina Kuick, X Publishing, 2009.
Hon hette Liv. Men det hjälpte inte. Hon hade ändå ett hopplöst, beigegrått hår som frissade sig vid minsta duggväder. Jeansen satt som en påse ris över hennes höfter. I groparna under hennes ögon samlades svett och damm. Hon kunde inte räkna sina vänner på en enda hand. Hon hade inga vänner att räkna. Hon handlade varje eftermiddag samma kvällsmat. Hon åt den vid sitt köksbord, precis intill fönstret. Hon stirrade ut. Hennes kropp: en köttpöl över stolen. Hon åt sin middag med bara en gaffel. Diskade sitt smutsiga porslin med en svamp. På kvällarna tittade hon sällan på teve. Oändliga timmar under det tunga täcket, i väntan på sömnen och den nya dagen.
Att vakna upp och önska att det var senare. Att få omfamnas av den barmhärtiga sömnen. Hon lät aldrig väckarklockan vänta. Samma rutin, varje morgon: ett ensamt ägg, en mun kaffe och ett delat skratt med personerna på teven framför henne. Jeansen och arbetsskjortan, sandalerna med kardborreknäppning. Hon drog en kam genom håret och tittade ut. Dimma. En mössa över håret och sedan iväg. 

Hon hann åka till tunnelbanans ändstation och tillbaka. Nära sina medpassagerare kunde hon häpna över historierna de berättade. Om hon kom ihåg kunde hon anteckna dem i en bok när hon kom till jobbet. Hon klev av två stationer för tidigt, promenerade bland de välbekanta husen. Ingen annan var på arbetsplatsen än städarna. Hon hade försökt starta en konversation med en av dem, men gett upp. Han hade inte ens tagit ur sina hörlurar, bara trampat otåligt med foten medan hon berättade vad hon hört tidigare på tunnelbanan. 

Att vara osynlig är inte att vara illa omtyckt. De illa omtyckta ignoreras i lunchmatsalen. De osynliga sätter de sig bredvid. Eller på. 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s