43.

Hela den här förlossningstjotafräsen (berättelsen) verkar ju kunna ju dra ut på flera månader men vi låg alltså på KS från onsdag-fredag veckan efter. Bearnaise föddes på torsdagen vecka ett. Från måndagen bodde hela familjen tillsammans i ett familjerum på Neo. Där finns en sjukhussäng som är sådär himla obekväm, en utfällbar säng, tv, fåtölj och utrustning till babyn; monitorer, ett kylskåp för mjölkersättning, skötbord, datorer, syrgas, typ allt. Det finns ett fönster i dörren så man kan inte vara helt hemlig där inne; man måste klä på sig i badrummet efter duschen, inte strutta ut i rummet typ naken. Eftersom de undersöker bebisarna och bebisarna har sladdar som mäter syreupptagning, hjärta och sånt där har de bara blöja på sig, men det är varmt på avdelningen. Det kände jag inte minst när jag gick ut och handlade mat en dag. Det finns ett kök för föräldrarna där man har en egen låda i frysen och kylen. Köket ligger utanför neo-avdelningen, så man tar inte precis med sig bebisen dit. 

Det fanns bebisar som föddes i vecka 23 där, så det fanns mammor och pappor som bott i flera månader på avdelningen och det fanns bebisar som vägde 600g (Bearnaise vägde ändå 2900 när han föddes). Det fanns en intensivvårds-avdelning och så vår avdelning där bebisarna var små och känsliga men inte sjuka. Eftersom det fanns så sjukt lite vegetarisk mat att få tag på på sjukhuset (det fanns vegetarisk mat men vi åt ju både lunch och middag och då tröttnade vi ganska snabbt på pastor och pajer – tur att vi inte åt veganskt!) KOM MAMMA OCH PAPPA UPP MED MAT på torsdagen vecka 2. Alltså när Bearnaise var en vecka. Då visste vi dock inte att vi skulle bli utskrivna dagen efter. Mamma gjorde matlådor och vi frågade om de kunde få hälsa på oss trots rätt strikta besöksregler och det fick de. När jag kom ut och mötte mamma och pappa vid hissarna började jag gråta. Jag var så himla liten då och det var så fint att se dem. De var så nyfikna på bearnaise och det här är helt typiskt mina föräldrar ❤

På nätterna på neo tog Okapin och jag vartannat matningspass med Bearnaise (var tredje timme). När vi bodde hos honom hade han slutat med sonden och fick mat ur nappflaska (jag ska skriva om amning/flaska en annan dag). Vi hade klockan på ringning och den som matade låg i den obekväma sjukhussängen bredvid Bearnaises lilla glaslåda under matningen och timmarna efter. Den andre låg med ögonmask i utdragssängen. Det var så skönt när dagpersonalen kom in och presenterade sig och man visste att natten var slut. Jag blir visst lite deppig på natten. När en ny uppsättning personal kom, kom de alltid in och hälsade. Morgon, eftermiddag, kväll. Ibland kom personal in med grejer som tvättlappar, plastsprutor (vi mätte upp mjölkersättningen med engångssprutor – gud så miljöboviga vi kände oss den veckan!), blöjor. Vi var aldrig helt ostörda. Vi hörde alltid pip och sorl från korridoren. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att bo där i tre månader men jag antar att man hittar en slags vardag. 

Vi hade dock –  med något litet undantag där det inte funkade – otroligt fina människor omkring oss. På BB men mest på neo.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s