38.

Jag har pratat med Okapin om den där natten efteråt. Det vi har pratat om: hur jag inte minns. Minns inte smärta, minns inte tristess, minns inte rädsla. 

Okapin säger att jag hade ont. Jag vet att jag brölade in i lustgasen. Minns inte smärta.

Jag minns inte hur jag fick en kateter, men jag har en bild av två kvinnor som står vid fotänden och sätter in den.

Läkaren hade arbetat hela natten och hon sa: -Jag ska operera dig! När min kollega kommer, får hon ta över.

Hur ska hon orka? Tänkte jag.

De tog Okapin och gav honom kläder.  Vid ett akut snitt är mamman (oftast?) vaken och partnern får vara med. Mig körde de iväg. I en hiss kom narkosläkaren. Han hette samma sak som Okapin och gjorde mig lugn genom att skoja. Att någon skulle skära i mig var en oerhört big deal för mig. För honom var det en torsdag på jobbet.

Han gav mig bricanyl för att värkarna skulle avstanna och fyllde på epiduralen. De körde in mig i en av sängarna som stod utanför operationssalarna. Det låg någon däri. Det var lite bråttom, lite pressad stämning, men inget katastrofsnitt. Jag var plötsligt i operationsrummet. Så många människor. De presenterade sig men jag höll bara koll på narkosläkaren. 

Jag har jobbat på äldreboende och tyckte att det var spännande när de bytte brits under mig. Jag kände mig viktlös. De satte upp ett skynke för min mage och jag sa att när min mamma fick min syster (också akut snitt) såg hon blodet i lampan. Jag vill inte se blod! En narkossköterska befann sig hela tiden vid mitt ansikte. Hon var väldigt omvårdande, påminde mig om en vän som jag arbetat på kollo med. 

Bricanylen fick mig att skaka. Febern fick mig att frysa. De lade ett stort täcke över mitt bröst. Som jag minns det hade jag inga kläder. Jag kunde inte bry mig mindre. Eller så hade jag kläder men super-uppknäppt. Som sagt: jag hade andra bekymmer. Skakandet. Okontrollerat.

Det är normalt! Sa de. Men jag mådde superkonstigt. Inte fruktansvärt, men just konstigt. På min ena arm satte de en blodtrycksmanschett. På den andra armen, i armvecket, en pvk. En st-läkare skulle sätta den men gav mig bara ett enormt blåmärke på underarmen som jag hade länge sen. Jag kunde inte böja armarna. jag var uppspänd som ett T.

Jag väljer att skylla din höga puls (140 ju!) på febern! Sa narkosläkaren. 

Epiduralen gör att du inte känner smärtan, men du känner att någon drar i dig. De nöp mig med enorma tänger för att kontrollera att jag inte kände något. Jag kände det, men Vi testar! Sa narkosläkaren och jag kände inte när de gjorde snittet i vecket precis under magen.

Okapin har berättat att jag kastades åt sidorna och jag kände att de drog väldigt mycket i mig. Jag vet inte om jag kände att de var i mig. Låter läskigt. Lämnar den tanken. 

Jag har i efterhand fått berättat för mig att de drar upp hinnor och muskler så mycket de kan för att underlätta läkningen. Magmusklerna tar de tag i, en person på varje sida, och sedan lägger de hela sin tyngd och drar isär musklerna så. 

Jag minns inte det här heller, men det står i journalen och på ett uppföljningsmöte med läkaren som opererade mig, två månader sedan, fick jag berättat att Bearnaise satt fast. De använde sugklocka men fick inte loss honom ändå. Det här har alla reagerat på, tex barnmorskan på BVC. Sugklocka vid snitt är tydligen rätt ovanligt? De fick peta/skära/ dra upp mig lite till och då kunde de ta ut Bearnaise. 

Jag minns att det var full action kring mitt huvud: massa människor lugnade, förklarade, såg till att jag hade det bra. När de sprang (gick?) förbi med Bearnaise var han lila och glansig. Jag kanske tänkte:

Där var den!

De fortsatte ju att dra i min mage. Jag skakade och frös. Okapin var hos Bearnaise. Narkossköterskan fick en ersättare för hon gick ut och fikade (!). Var jag hög eller var det verkligen så? 

När Okapin och Bearnaise kom in lade de Bearnaise vid mitt ansikte. Jag kunde knappt ta upp armen och röra honom. Läkaren som opererat mig tog bilder med Okapins kamera. På alla bilder har jag munnen som en snabel och rör med läpparna på Bearnaise som i ärlighetens namn är ganska blodig.

Sen försvann Bearnaise och Okapin. De klippte väl navelsträng, satte på blöja osv innan de gick till neo där Bearnaise fick hjälp med andningen precis i början. 

Min mage var fortfarande öppen. De sydde ihop mig väldigt länge. Jag antar att läkaren dikterade till journalen, men hon verkade undervisa någon samtidigt. Hon berättade vad hon gjorde hela. Jag minns inget av det, förutom att hon sa:

Hon har en hjärtformad livmoder. Skriv ner det.

Det här har jag senare läst om hos Spiderchic. Det kan förklara såväl den tidiga vattenavgången, som att jag kände och såg fosterrörelser bara på vänster sida. Jag har funderat på om det kan förklara Bearnaises huvudform där i början också, men om man googlar hjärtformad livmoder verkar en del tillskriva det cirka ingen betydelse. Om vi visste att vi ville ha fler barn borde vi kanske ta reda på mer, men så är inte fallet. 

Jag började må dåligt. Jag kräktes och for illa av skakningarna. Hade lätt dödsångest. Jag har aldrig känt en sådan stark i nuet-känsla som då. Okapin och bearnaise: inget annat fanns än min skakningar. Jag fick någon medicin mot det sedan.

Om jag minns journalen rätt tog det tio minuter bara att få ut Bearnaise ur min mage från att de började operera. 8.12 föddes han. Sedan tog det en timme för dem att sy ihop mig. 

De tog mig upp till uppvaket. Jag minns det som att jag var halvnaken men inte brydde mig och jag spydde direkt jag kom dit. Alla andra patienter bara: schysst entré!


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s