31.

Någon gång efter vecka 30, som jag minns det, var det en söndag då jag inte kände några sparkar. Jag gick in i duschen och grät. Okapin kunde ju omöjligt känna det jag kände, han såg mina tårar och sa att vi skulle ringa förlossningen, så det gjorde vi.

En supergulliga barnmorska svarade. Jag började gråta igen och hon sa:

– Jag hör att du är orolig, så jag tycker att ni ska komma in.

Jag tycker att det är ett nobelprisbra svar. Hon kunde ju omöjligt veta hur det kändes, hon kunde inte förminska oron för det finns ju tyvärr en risk… Och hon kunde inte göra mig ännu oroligare genom att hålla med mig. Alltså: du har barnet i din mage, du känner det. Är du orolig: åk in!

Vi tog en taxi till KS. Taxichauffören var en snackig jävel, som trodde att vi skulle in på någon ”aktivitet”. Vi svarade kortfattat, sammanbitet, men lustig grej: när vi åkte in för att verkligen föda Bearnaise, var det han som körde oss också.  

På förlossningen fick vi vänta en liten stund och sen fick vi gå till ett rum där jag fick ligga på en brits och de satte resårband runt min mage med en liten dosa som mätte Bearnaises hjärtljud. Vi hörde hjärtat. Det slog fort. Ibland långsammare, men mellan 140-170 slag i minuten.

Jag fick ligga så i 40 minuter och sen kom en vänlig sköterska in igen och sa att allting var okej. Ville jag vänta på en doktor som skulle undersöka mig? 

Men då var jag rätt lugn, så vi åkte hem. Om man är orolig tycker jag absolut att man ska åka in. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s