7.

När vi åkte hem från farmorn åkte vi tåg. Det tar 3,5 timme och det är jättelångt när man reser med en 11 månaders som inte vill sitta i knäet.

Jag har vänner som reste till Thailand (och sedan vidare till Kambodja) med sin ungefär jämnåriga. Jag skulle aldrig satt mig på ett 11 timmarsplan med Bearnaise. Jag är för bekväm helt enkelt.

Nå. I Nässjö klev en kvinna på. Hon tyckte kanske att hon dragit värsta nitlotten som fick sitta hos oss. Hon tog på sig hörlurar omedelbart en bebis i vagnen skrek. Datorn förblev stängd. På det här tåget skulle det inte bli något arbeta av! Sedan rullade hon ögonen så långt bakåt att bara ögonvitorna syntes och kastade demonstrativt jackan över ansiktet.

En sådan kontrast när en farbror satte sig hos oss och uppmanade oss att carpa. Han och hans lika gulliga fru hade hälsat på sin 50-åriga dotter. De hade skrivit marmelad på ett särskilt sätt på burken, så som hon sa det när hon var liten. Tänk att Bearnaise ska bli 50 år. Ja, det vill jag verkligen räkna med att han blir. Då är jag 85. Finns nog inte mer. Deppigt.

Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli deppigt. Jag önskar att jag blir en sådan positiv människa som det här paret. Som fattar att en söndag på tåget är det välj glädjen eller välj tyst avdelning som gäller. Jag ska jobba på det. 

  
Jag ser förresten vuxna män i kollektivtrafiken och tänker att min bebis ska bli vuxen som de. Det är ett bra sätt att take them down. Jag föreställer mig att de har varit lika små som Bearnaise. Direkt: jag känner vördnad. Lille vän, en gång bytte någon blöjor på dig också. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s