2014 – ett löfte från Joko

Jag har förresten ett nyårslöfte. Jag har tänkt det hur länge som helst och idag kristalliserade det sig.

Jag ska bli mer hjälpsam!

Nu kommer blygsamt skryt:

när jag var i New York och använde en karta (de som är ännu mer ängsliga än jag använder sig inte av kartor pga turistigheten, men jag gör det) i Brooklyn (vi hade varit på ett kafé och fikat med en amerikansk bokbloggare (alltså kunde vi plocka upp kartan sen, för vi hade så många coolhetspoäng att vi behövde utjämna)) kom det direkt (jag säger direkt och det är ingen överdrift) en kvinna och frågade vart vi skulle. Vi skulle upp mera åt Bedford Avenue till och hon sa hur vi skulle åka med tunnelbanan. Urvänligt. Och det var ofta så. Man behövde bara titta upp och se lite vilsen ut så rusade någon fram och sa ”Hey honey, where are you getting at?”.

Sådan är ingen i Stockholm. Alltså ingen. Jag ser jätteofta människor med kartor och jag och alla andra registrerar: ”Aha, där står en person med en karta”. Men sedan i lördags var det en kvinna som stod vid cirka Mariatorget och behövde komma till ett hotell som låg vid Kvarnen. Terriern och Okapin pekade och förklarade, försökte reda ut om Götgatan var en bra plats att skicka henne till eller inte.

Tills Jojo tog kommandot. Vant plockade jag åt mig hennes karta och sa: ”Can I draw on your map?”. Jag väntade inte ens utan drog ett oblygt streck ner till Södra Station, sedan rakt över Fatburs och sedan blev jag lite fundersam och var mer försiktig i mitt handlag när jag ritade hennes väg över Medborgarplatsen. Jag förklarade för henne tre gånger hur hon skulle gå. Hon var envis. Ville inte lyssna. Hon menade att det var därifrån hon kom. Någon hade skickat henne dit. ”Well, they were wrong” sa jag till slut och pekade på Södra Stations spänstiga J. ”Can you see it? Can you see it?”. Vi spanade mellan bilarna. Hon såg det inte. ”Nej, men det är där”, sa jag fast på engelska. Sedan gick hon iväg. Jag är säker på att min rättframma karta ledde henne direkt rätt. Och det kändes bra!

Nå. Jag hade länge tänkt att jag vill vara mer sådan här. ”Hej! Hittar du inte? Kan jag hjälpa dig?” och idag fick jag chansen igen.

Jag skulle åka till Barkabys IKEA och köpa några ramar (det var döden där, vi ska aldrig prata om det) och det har brunnit i SLs servrar så de är helt ogenerade när de säger ”Den här tavlan visar fel”. Tja, släck den då, tycker jag, men det tycker inte SL. Men, vad SL däremot visade var att inga tåg gick till Centralen p g a en olyckshändelse vid Karlberg. Jag hade oceaner av tid att vänta på mitt tåg, eftersom jag alltid är ute i sådan god tid (skit-marginalen – ni vet, man måste lämna plats för att skit ska kunna inträffa). På andra sidan perrongen stod några människor och väntade på tåget in mot Centralen. Jag tror att de pratade ryska, men jag vet inte. Det kan ha varit något annat språk som låter som ryska gör på film (jag har otränade öron). Herregud, de kommer att få vänta i evigheter, sa jag och drog på mig min Superhjältesmantel.

Jag frågade dem om de kunde svenska, men de såg oförstående ut och då kan jag ha frågat samma sak på engelska, men jag minns inte. På engelska förklarade jag att det hade varit en olycka och att om de skulle till Centralen (det skulle de) skulle de behöva ta tunnelbanan istället. – Men var är den då? utbrast de (fortfarande på engelska, men jag orkar inte tänka på engelska just nu för jag har färg som ska sköljas bort och det börjar svida i skalpen) och jag förklarade. Sedan sa jag hej då och gled bort till ett mer anonymt hörn av perrongen. De samtalade på ett språk som jag inte förstår under en stund och jag undrade om de skulle ignorera min hjälp, men sedan gick de och jag kände mig så himla neud.

När jag var liten, ett barn faktiskt, hade jag en förening som hette Rädda djur från plågsamma mattar och hussar. Det var jag och min kusin. Jag var ordförande (eller diktator, är också passande). Jag kan säga så här: det var uppsökande verksamhet och 100 % av djuren hade lyckligtvis snälla hussar och mattar. Jag hoppas inte att nyårslöftet blir så. Att jag liksom försöker projicera problem på mina medmänniskor, men om någon står med en karta: I promise you, där ska jag också vara!

Annonser

One response to “2014 – ett löfte från Joko

  1. Bra grej. Tänker ofta samma sak, men ska bli bättre jag med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s