I det här huset har min morfar växt upp. Sedan växte min mamma upp här. Jag växte till viss del också upp här. Vi var här (där) en gång i veckan och jag kunde alla skrymslen, alla vrår, i huset, garaget, ladugården, ladorna, magasinen, i hagarna och i skogen. För tio år sedan flyttade de, mormor och morfar, från det här huset, till ett mindre hus i en tätort. Den tätort där mina föräldrar bor och i den tätort där jag faktiskt växte upp.
Jag tycker att det känns som ett litet svek mot mormor och morfar att erkänna att vi inte har så bra kontakt med varandra, ingen nära relation. Med min mamma har jag en nära relation och jag tycker nog att de har en nära relation till min mamma, men de vet ingenting om mina drömmar, ingenting om vem jag egentligen är. Jag träffar dem ett par gånger om året, redovisar större förändringar. Jag skulle gärna inleda ett djupare samtal med dem, men vi kommer aldrig dit. Kanske är det snarare gentemot min mamma som jag tycker att det är ett svek att liksom yttra faktumet “jag har ingen nära relation till min mormor och morfar”.
När jag var liten sov jag förhållandevis ofta över i huset på bilden. Jag och min storasyster eller min kusin lekte obekymrat i det stora huset och runtomkring. Vi kravlade oss ner för trappan på morgonen och jag minns filmjölk med flingor och strösocker. Jag minns mormors pannbiffar som jag älskade och att hon serverade kött som vi tuggade så länge att det blev som tuggummi. Vi fick spotta ut det i servetten. Jag minns paradrätten kött i sås. Jag tror aldrig att jag har fått ris när jag har varit hos mormor, däremot odlade de egen potatis som jag hjälpte till att plocka. Jag hjälpte även till när höet skulle in och jag plockade sten från åkrar och de stenar som jag inte orkade kunde min morfar (som är nästan sextio år äldre än mig) ta upp. Mormor och morfar hade ett par katter, alltid minst en, de tigerrandiga katterna försvann alltid eller dog. Jag har gosat med massor av kattungar, som min morfar sedan har dränkt. Jag har lekt med lamm, griskultingar, jag minns kalvtungor, men jag har endast mycket svaga minnen av när mormor och morfar hade kor. Kalkonerna var jag rädd för. Fåren var så tama att de följde oss som hundar.
Jag unnar varje unge en sådan uppväxt som jag hade. Jag unnar alla ungar en hel bondgård att leka på, en garderob med mormors 60-talsklänningar att klä ut sig i, djur och slakt och älgjakt. Jag var inte med vid slakten, men jag minns synen och lukten av nyslaktad gris när vi kom dit och min mamma skulle hjälpa till att stycka.
Det som inte syns på bilden är ett slags uterum som låg bakom huset, där vi åt middag och fikade när det var varmt. Vad vi inte satte något särskilt värde på då, men som jag saknar nu är de utbredda ängarna bakom mormors och morfars trädgård. Både mormor och morfar fyller år på sommaren och särskilt de kvällarna gick solen till slut ner långt borta vid stora silosar i horisonten.
Jag har aldrig saknat att ha en nära relation med min mormor och morfar, det har alltid varit så självklart att de visat ett artigt ointresse för mig och min syster och mina kusiner, jag har aldrig hört mina morföräldrar säga Jag älskar dig till min mamma, de är mycket tacksamma för allt som min mamma gör för dem, men ömhetsbetygelser kan jag inte påminna mig. Jag har aldrig saknat att ha en nära relation med min mormor och morfar, men det känns ändå som ett avgrundsdjup att erkänna för sig själv: de är min mormor och morfar, de har aldrig behandlat mig dåligt, men känner varandra: det gör vi i egentlig mening inte.
